The Loneliest Road in America

The Loneliest Road in America!

För två år sedan läste jag både i min guidebok och på en reseblogg om denna intressanta vägsträcka i Nevada, den ensligaste vägen i hela USA. Då för två år sedan tog vi den vanliga” vägen från Las Vegas till Reno, men nu var vi redo att äntligen få köra HWY 50.

16

Varför ville vi då så gärna göra denna lite udda biltur?

16

Vägen går genom Nevada och sträcker sig mellan Lake Tahoe i väster / Carson City och Great Basin National Park/ Baker som ligger precis vid Utahgränsen. Vägen är ca 60 mil/381mile lång och går genom ett mycket vackert naturlandskap med en del berg, bergspass och långa, långa raksträckor samt en tystnad som jag faktiskt inte kan beskriva eftersom jag inte kan finna något att jämföra med.

16

Här gick Ponnyexpressen, den hästburna postservicen och än idag kan man se minnesmärken från denna tid då ryttare galopperade fram över det vidsträckta landskapet.

16

Förutom att det är en underbar väg att köra…om man gillar ensamheten finns det även en annan historia om HWY 50 i Nevada som gör den ännu mer värd att köra. 1986 gjorde en reporter från magazinet LIFE ett reportage om HWY 50, han beskrev sträckan som ganska värdelös, absolut inget av intresse, han kunde verkligen inte rekommendera denna totalt intesägande väg som förutom att den var trist inte heller bjöd på någon typ av upplevelse. Detta tyckte givetvis invånarna i de ”tråkiga” städerna eller de orter som ligger utmed HWY 50 vara orättvist skrivet och de blev något irriterade och bestämde sig att göra sin egen grej av denna trista recension. De beslöt sig för att locka till sig turister via en liten passliknade bok där jag som resenär kunde samla stämplar i varje stad som jag körde i genom och om jag hade varit riktigt duktig mynnade detta ut i det magiska diplomet samt en liten brosch, som jag nu har fått hemskickat till mig.

16

För att få det fina diplomet måste man ha fem av åtta möjliga stämplar. Jag lyckade fixa sex av de åtta stämplarna och varje gång jag fick en stämpel njöt jag av välbehag, herregud hur häftigt är det inte att göra denna bilresa, det är en roadtrip absolut utöver det vanliga och reportern på LIFE hade såå fel!

Det gällde alltså att stanna till i Carson City, Dayton, Fernley, Fallon, Austin, Eureka, Ely samt Baker. Här måste man leta upp de butiker som hade befogenhet att stämpla i mitt ”Överlevnadspass” vilket var några museum, turistinformationer med flera, alltså inte särskilt svårt att hitta. På alla de ställen vi stannade var personalen så trevliga och verkligen glada att vi besökte dem. Självklart ville de nog att man skulle stanna kvar i staden någon dag, vilket vi gärna hade gjort om vi inte skulle vidare mot norra Kalifornien.

I den lilla passliknande boken som jag fick gratis i Baker den ort som ligger längst öster ut mot gränsen till Utah hittade vi boken och där fick jag även den första stämpeln. Javisst kan jag ändå ha lite förståelse att Life Magazin tyckte att det kanske inte var så mycket till stad här, det är en bra bit bort och dessutom är det väldigt, väldigt långt till Delta som ligger som närmaste stad/ort öster om Baker i Utah. Naturen är nog det som är Bakers storhet, inte långt från väg 50 ligger Great Basin National Park. Vi hittade ganska snart den vackra vägen Wheeler Peak Scenic Drive som startar ca 2000 meter över havet. Vägen slingrar sig brant uppför i 19 kilometer upp till över 3000 m.ö.h. Parken ska vara en av landets minst besökta så här har man verkligen njua av ensamheten och den otroligt vackra naturen. 

16

16

16

16

16

Det blev en lite längre biltur än vad vi tänkt, men i efterhand är jag glad att vi kom upp till slutet av denna vackra väg. Vi körde vidare mot Ely, en gammal gruv och  järnvägstad som utvecklats till ett stort rekreationsområde med möjligheter till vandring, fisksport, camping och andra utomhusaktiviteter. Här hittade vi stämpel nummer två på järnvägsmuseet, vi konstaterade att Ely var en lite större ort, men så fort vi lämnat Ely var vi åter ensamna på HWY 50.

I den tredje orten Eureka var det dags att inhandla dagens lunch, trots lunchtid var det ingen större aktivetet på huvudgatan. Kanske är Eureka inte världens roligaste stad men man har faktiskt ett eget operahus från 1879 och en del gamla byggnader absolut värda att titta lite närmare på om man är intresserad. Vi köpte hemgjorda smörgåsar hos en dam i stadens butik och fick en lång pratstund med henne innan hon äntligen blev klar med mackorna. Hon berättade glatt att hon åkte till Reno när det blev för tråkigt i Eureka.

16 

Mer än halva dagen hade gått och vi hade bara tre stämplar i överlevnadspasset, efter en långlunch (45 minuter) i Eureka körde vi vidare till cowboystaden Austin, som en gång i tiden var ett nav för ponnyexpressen och andra hästdiligenser. Vi hittade snabbt vår fjärde stämpel och nu började orken tryta något då det snabbt blev eftermiddag men frammåt tidig kväll kom vi fram till Fallon där vi hade bokat övernattning. Fallon är ganska stort med flera större butiker, restauranger, snabbmatskedjor och mycket trafik, det märktes att vi började närma oss storstaden Reno. Vi fick vår femte stämpel och kunde sova gott, stämpeljakten var nästan över. 

Följande morgon lämnade vi Fallon tidigt då vi hade en riktigt lång dagstur med hela 475 miles / 760 km med en beräknad körtid på minst nio timmar. Även om det hade räckt med fem stämplar kunde vi inte låta bli att fortsätta på HWY 50 för att få den sjätte stämpeln i Fernley. Härifrån är det inte långt till Reno, i överlevnadspasset kan man läsa att det finns ett stort utbud av motell, restauranger, bensinstationer och casinon. Man tipsar också om att det kan vara bra att stanna till i Fernley för att bunkra upp med förnödenheter innan man ger sig ut på ”The Loneliest Road in America”! Vi var dock klara med vår rutt och lämnade Fernley och HWY 50 för motorvägen mot Reno.

16

 

16

 Fortsättning följer