Vandra i Val di Fune i italienska Dolomiterna
I Val di Funes väntar en av Dolomiternas mest lättillgängliga vandringar. Leden följer foten av den dramatiska Odle-Geislergruppen och bjuder på storslagna vyer nästan från första steget.
Vår tredje dag i Dolomiterna byter vi läge och tar oss från Val Gardena till Val di Fune. Vi har en liten plan att göra en kortare vandring på den berömda Adolf Munkels Weg. Adolf Munkel-leden ska vara en av de mest uppskattade vandringarna i Dolomiterna, framför allt för att den bjuder på storslagna vyer utan att kräva någon avancerad bergsvandring.
Leden löper genom Puez-Odle naturpark i Val di Funes och följer foten av den dramatiska bergskedjan Odle-Geislergruppen, vars taggiga kalkstensspiror hör till Dolomiternas mest ikoniska silhuetter
Vi har vårt boende i Castelrotto, och tar oss med bil till orten Zanser Alm, cirka 5 mil bort. Vi är tidigt ute eftersom det väntas bli en mycket varm dag och vi vill också gärna få en parkeringsplats i anslutning till ledens början. Kanske behöver vi inte stressa alltför mycket nu i starten av säsongen men som vi alltid brukar säga; morgonstund har guld i mun.
Efter en timmes bilkörning når vi parkeringen, betalar och startar vår ganska lilla men väldigt jobbiga promenad. Ja, det är synd att kalla det för vandring men givetvis låter det lite bättre.
Från parkeringen kan man följa en rundslinga på cirka fem kilometer, upp till Glatsch Alm, där det ska finnas en bergsrestaurang och som är vårt huvudmål med vår lilla vandring.
Vi följer led 36 och vandringen går genom en tät lärk- och granskog, det är egentligen en grusad bilväg, för dem som bor uppe vid Glatschalm. Efter en stund blir vi lite villrådiga och ser att Adolf Munkels weg går mot led 35, och den svänger av lite från den väg vi står på.
Vi hade först tänkt gå hela rundan, men väljer till slut att fortsätta på den grusade vägen. Förvisso går det brant uppför och det blir riktigt jobbigt när temperaturen stiger för varje minut och det blir allt varmare.
Även om vandringen hela tiden går brant uppför är det mäktiga vyer som möter oss längs vägen. Luften känns så klar och frisk och det är alldeles tyst ju högre upp vi kommer. Ännu är vi nästan själva men långt där nere fylls parkeringen på i snabb takt och senare möter vi väldigt mycket folk som kämpar sig uppför.
Vi försöker ta det lugnt men jag är alltid lite ivrig när jag vet att det väntar mer än en skog och grusad väg. Och även om jag tycker det går segt att ta sig uppför kommer vi upp långt innan den tid vi satt upp till mål, alltså först till lunch.
När vi äntligen ser stenen med namnet Glatsch Alm har vi nått dagens mål, men det är alldeles för tidigt för lunch. Vi får snällt vandra vidare och tar oss vidare mot Adolf Munkel-leden där leden korsar foten av Geisler-topparna. Det är inte alls så långt att ta sig dit och värt någon kilometer extra för att kunna komma riktigt nära de mäktiga klipporna.
Från Glatsch Alm går det utmärkta stigar fram mot Adolf Munkel-leden. Visst är det en del uppför igen men det får man nog räkna med i de här trakterna av Dolomiterna.
Efter en halvtimmes vandring når vi en ganska stor glänta och där kommer den riktiga belöningen när vi upptäcker höjdpunkten på dagens utflykt då vi är alldeles nära foten av Geisler-bergen. Det är så mäktigt att ha hela bergskedjan framför ögonen att vi blir kvar en bra stund.
De är minst sagt en otrolig vacker vy där de spetsiga, ljusa dolomittopparna reser sig nästan lodrätt från de gröna ängarna och skapar en av de mest fantastiska vyerna av vad vi hittills sett här i Dolomiterna.
Precis intill Adolf Munkels led finns ett minnesmärke uppsatt på en stenvägg. Leden Adolf Munkel är uppkallad efter en tysk alpinist med samma namn. Han var pionjär inom den tidiga bergsturismen, som verkade för att göra Dolomiternas storslagna natur tillgänglig även för vandrare som inte ägnade sig åt klättring. Den anlades redan i början av 1900-talet och är fortfarande en av de mest älskade lederna i området.
Här vid foten av bergen ser vi många vandringsgäng som går betydligt längre turer än vad vi gör. Vårt huvudsakliga syfte var från början inte alls att vandra eftersom vi egentligen hade andra planer i sikte. Men att ändå smaka på lite vandring är ju bara härligt när vi befinner oss här.
Här vid Geisler-gruppens fot kan vi stanna länge och bara insupa de vackra vyerna. Snön ligger fortfarande kvar på vissa ställen och täcker stenröset som sträcker sig nedanför bergets sluttning. Men hungern tränger på och nu har lunchdags passerats med råge. Vi vänder tillbaka mot Gletschalm berggasthof och kan pusta ut efter vår fantastiska förmiddag.
Gletschalm berggasthof är en fjällstuga eller bergrestaurang som drivs som ett traditionellt rifugio med servering av sydtyrolska rätter och har en stor solterrass precis intill Geisler/Odle-berget. En mäktig vy att ha till bords. Maken som är lite tuffare än jag när det gäller val av maträtter väljer något typiskt och lokalt, sydtyrolskt medan jag fegar med korv och pommes.
Efter lunch och en stunds vila vänder vi tillbaka mot parkeringen igen. Vi väljer samma väg tillbaka men nu i nedförsbacke, vilket är riktigt skönt förstås, men det tar faktiskt ganska hårt på knäna. Det går fort nedför och vi hejar glatt på alla stackare som äntligen har vaknat till och gör sin vandring i den varma eftermiddagssolen.
Läs mer om Italien – Se alla inlägg om Italien här
