Vandring till Helags fjällstation – Vår första fjällvandring del 1

Att fjällvandra eller vandra överhuvudtaget har inte funnits i mina tankar förrän under det senaste året. Förmodligen har jag blivit inspirerad eller påtvingad en livsstil som jag nog ändå på ett sätt har levt och lever utan att ens tänka på det. Som gammal hundägare har jag alltid vistas mycket i naturen på olika sätt, men kanske inte gjort några “riktiga” vandringar på kända vandringsleder. Dessutom kände jag inte till så många olika vandringsleder, förutom en. Vandringsleden till Helags fjällstation. 

När vi under våren förstod att vi inte kommer att kunna genomföra några utlandsresor fick vi tänka om för att i bästa fall kunna resa i Sverige. Maken pratade om Norrland, jag suckade lite, hur kul kan det vara där uppe? Men ganska snart ändrade jag mig och insåg att vi skulle kanske kunna göra en liten fjällvandring.

Den enda egentliga erfarenheten jag har av fjällvandring är nog mer att skida runt fjället och på ett halvt öra lyssnat när mina föräldrar berättade om sin fjällvandring i slutet av 80 – talet, till och från Helagsfjället. Då förstod jag inte ens hur man kunde utsätta sig för något så galet. Jag var bara intresserad av att åka skidor snabbt utför, att gå på fjället, nej tack!

Så nu år 2020 har dock något hänt, jag vill fjällvandra! Vi vill fjällvandra, både jag och maken tycker samma sak. Klart vi ska testa och såklart ska det bli en fjällvandring tur och retur Helagsfjället och kanske, kanske en toppbestigning av detta så otroligt vackra fjäll.

Förberedelser inför en fjällvandring

Redan i april startade vi våra förberedelser inför vår livs första fjällvandring. Våra promenader blev längre och längre. Vi testade några vandringsleder i olika terräng inom närområdet och läste på. Jag blev bland annat inspirerad av toppbestigning av Sveriges alla 25 landskap högsta punkter. Vi började till och med fundera på om det kunde vara något för oss.

Varje helg gav vi oss ut i butiker som sålde outdoor. Ganska snart köpte vi oss ett par vandringsskor, som jag “gick in”. Vi testade skaljackor och vandringskläder tills vi varken visste ut eller in för vad som egentligen var bäst. Till sist blev vi med en ny ryggsäck, två nya termosar, nya byxor, jackor och ja vi var ganska väl utrustade för en mindre fjällvandring.

Jag läste på igen, fjällvädret är ombytligt, från strålande sol och vackert väder kan det plötsligt bli oväder. Ja ganska självklart, vilket jag själv varit med om vintertid när jag åkte slalom i backarna i fjällen men då fanns ju en varm stuga att värma sig i eller hoppa in i pappas bil. Nu är det tidig sommar och vädergudarna säger alla bara en sak; strålande sol, något enstaka moln, och en temperatur på mellan 24 – 28 grader. Ingen vind. Nåja, på fjället kan vad som helst hända, klart att vi kommer att behöva jacka och underställ. Bäst att vara förberedd.

Vi lämnar bilen på parkeringen, här är gratis att stå.

Lifthuset ser precis likadant ut som det alltid har gjort.

Vandring till Helags fjällstation

Den 12 kilometer långa vandringen kan göras från antingen Kläppen eller Torkilstöten. Om man väljer vandringen från Kläppen går man via Kesudalen, den leden går genom björkskog, förbi Kesusjön och sedan vidare upp på vandringsleden mot Helags fjällstation.

Vandringen från Torkilstöten görs via den ganska branta skidbacken för att sedan vara direkt uppe i fjällvärlden, bägge sträckorna är lika långa, ca 12 kilometer. Vi blir rekommenderade av flera Ljungdalsbor att ta den via Torkilstöten på grund av vattenläget, det är ju tidigt på säsongen och det ska fortfarande vara mycket blött utmed vandringsleden från Kläppen.

Vi väljer att gå från Torkilstöten och dessutom vill jag gärna se min “gamla” skidbacke och som jag minns gick den väldigt snabbt att åka nedför. Kanske är den inte så farlig att gå uppför heller.

Vi lämnar parkeringen för vandring – vårt livs första fjällvandring

Vi stiger upp vid sjutiden, dags att fixa frukost och göra en stadig lunch inför våra timmar på fjället. Vatten kokas till pulverkaffet, mackor, myggspray och lite annat smått och gott plockas ner i ryggsäcken. Stugan ska städas efter en väl strukturerad mall, kanske inte det roligaste att lägga sin energi på när en dagsvandring på fjället står inför dörren. Vi får en pratstund med den trevliga stugvärdinnan på Kläppens Fjällhorn Resort. Hon tycker också att den bästa vandringen för dagen ska göras via Torkilstöten.

Så packar vi in oss i bilen och kör ett par kilometer mot Torkilstöten där det redan står ett par bilar parkerade. Vi tittar igenom vår packning en sista gång och kränger på oss de ganska tunga ryggsäckarna. Nu är det äntligen dags för vandring.

Uppför en slalombacke

Med ganska pigga ben tar vi oss sakta men säkert uppför. Det är en hel del snö i mitten av backen, för bara någon vecka sedan hade liften varit öppen. Det tar oss cirka tjugo minuter att komma upp till liftens slut men sedan fortsätter det att gå uppför en bra bit innan fjällvärlden öppnar sig. Det är en storslagen vy som möter oss. Det är tyst och glittrande vackert, inte ens en vindputs, himlen är nästan molnfri. Det kommer att bli en lång och fin vandring.

Äntligen ovanför liftslutet.

Det går uppför en bra bit, men så ser vi äntligen Helags.

Helagsfjället – Sveriges sydligaste glaciär och högsta fjäll söder om polcirkeln. Toppen av fjället mäter 1796 meter över havet. National Geographic placerar Helags på sin lista över världens tio bästa toppbestigningar, motiverat av att den värdefulla naturen finns mitt i renbetesland präglat av samisk kultur och tradition.

Lätt vandring men vi stöter på problem…

Vandringen till Helags beskrivs som lätt, som en söndagspromenad. Många barnfamiljer gör vandringen och jag är beredd att hålla med, till en början. Det är en väl upptrampad bred stig och till en början går det något nedför. Några omvägar tvingas vi göra då det är lerigt lite här och där. Det ligger även lite snödrivor som vi måste ta oss över, men det finns nya stigar förbi den värsta lervällingen. I landskapet växer det även små vackra blommor som kämpar i den karga naturen.

Men så kommer vi fram till dagens första prövning, en bäck fylld med vatten. Ja, men hur svårt kan det vara? Det måste väl finnas ett sätt att ta sig över? Vi letar en bra stund men bäcken blir större och desto livligare längre ned och högre upp är den ännu bredare. På ett ställe är det dock lite smalare och smarta maken hittar en större sten som han lägger över en annan sten i vattnet för att på ett lättare sätt ta sig över utan att behöva vada i det iskalla vattnet med hala stenar. Maken med sina långben hoppar över lätt som en plätt. Det blir min tur, nej det här kommer inte att gå, bara att vända tillbaka…fy tusen vad skulle jag hit upp att göra?

Detta blir min första erfarenhet i hjälplöshet och ynklighet. Jag går fram och tillbaka under en ganska lång tid men till sist måste jag bestämma mig. Ska vi vända tillbaka eller ska jag ändå göra ett försök att ta mig över bäcken? Jag bestämmer mig och tar några steg ut på stenen, inget vatten tränger in i skorna, men så svajar jag till och tappar balansen något, min ena fot går direkt ner i bäcken. Jag känner hur skon snabbt fylls med iskallt vatten. Jag svär många fula ord men kommer över och inser att detta är nog det värsta som kan hända en fjällvandrare, en vattenfylld sko, och säkert åtta kilometer kvar till mål.

Ännu fler svordomar när jag vrider ur strumpan. Hur klantig får man bli egentligen? Men lite smart har jag ändå varit när jag stoppat typ tre par strumpor i ryggan. På med en ny strumpa och trots myggens intensiva kamp för att göra min dag till ett elände skakar jag av mig min ynklighet och fokuserar på att jag faktiskt kom över bäcken. Och yes, det här kommer att gå bra. Bara att hänga upp den blöta strumpan på ryggan och traska vidare.

Till en början känner jag hur blöt skon är, men den torkar snabbt, temperaturen stiger under dagen till mer än 25 grader. Det blir dags för lunch men ingen av oss känner någon hunger, konstigt, vi vill knappt dricka, men gör det ändå. När vi stannar till i mer än en minut anfaller myggen oss direkt. För bara någon dag sedan hade det inte funnits ett enda mygg här, men idag har de skoningslöst satt igång. Kanske beror det på den höga temperaturen som plötsligt slagit till.

Bäcken ser inte så svår att ta sig över, men jag är osäker, hala och vassa stenar är inte vad jag har räknat med. 

Nya prövningar…

Vi stannar till och äter lite av den medhavda matsäcken, men vi är tvungna att äta snabbt och hela tiden slå mot myggen som attackerar. Den blöta skon torkar snabbare än jag trott, jag byter strumpa lite då och då, snart känns skon helt okej. Vi traskar glatt vidare njuter av alla fjälltoppar, små sjöar och lugnet som råder här i fjällvärlden. Det är en så fin vandring.

När det känns som allra bäst dyker en ny betydligt bredare bäck upp. Vi träffar ett par med hund som precis tagit sig över, de berättar att man måste vada och visar var de tyckte fungerade bra för att ta sig över. Vi letar efter den bästa överfarten men jag måste erkänna att jag är rädd, vattnet är inte så djupt men stenarna känns osäkra, hur hala är de egentligen?

En barnfamilj dyker upp, fantastiska föräldrar som tältar och verkar så starka. De äldre barnen tar sig lätt över den breda bäcken, den yngste behöver lite assistans, så mamman springer med lätthet fram och tillbaka i det iskalla vattnet och på de hala stenarna. Jag undrar vad är det för jäkla fel med mig, hur ska jag komma över?

Kanske borde jag ha stannat hemma och inte utmanat mig själv, och varför stod det inte någonstans att det skulle vara jäkligt svårt att ta sig över dessa vattendrag? Jag snackar lite med dottern i familjen och hon tycker att det går hyfsat lätt att gå på lite djupare vatten, man får mer kraft då.

När familjen försvinner och maken med lätthet tagit sig över bäcken tar jag mod till mig, slänger över ryggan och skorna till maken på andra sidan, ignorerar myggen och tar samma väg över som den unga dottern. Det är läskigt men jag kommer ändå över och känner mig oövervinnerlig. Jag fixade det och nu är det bara sex kilometer kvar och det ska inte finnas några fler vattendrag att forcera.

Steg för steg i temperatur uppåt 25 – 30 grader närmar vi oss Helags fjällstation.

Känslorna svallar – stundtals är vandringen så magisk. Jag känner mig plötsligt så stark och glad. Varför har vi inte gjort det här tidigare? 

Framme vid Helags fjällstation

Den sista delen är lite kämpig. Det är rejält varmt nu och med en lättare stigning känns det som om den här vandringen aldrig ska ta slut. Någon karta har vi inte, vi går ju efter den utstakade leden, men visst bör man ha en bra karta över området med sig ändå. Mitt mobilabonnemang fungerar inte, sådant kan bara bra att kolla innan man ger sig ut, makens däremot fungerar bättre. Men stegräknaren visar närmare 27 000 steg, så snart borde vi se fjällstationen.

Vi möter ett par i vår egen ålder som vi sett när vi startade vår vandring i backen. De kom med det glada beskedet att vi bara har ett par hundra meter kvar och då ser vi taken på fjällstationen. Magiskt! Vandringen tar oss nästan sex timmar men då har vi lagt minst en timme vid de två för mig svårforcerade bäckarna. Någon annan vila har vi knappt gjort eftersom myggens attacker gjorde det omöjligt att stanna mer än ett par minuter.

Vi checkar in på fjällstationen, jag har förbokat och betalt allt i förväg, vilket tydligen är ett måste nu i coronatider. Anläggningen kan inte ta lika många gäster som vanligt så därför behöver man reservera sin plats. Vi har även bokat in oss på en tvårättersmiddag samt frukost och lunchpaket till morgonen därpå. Vi blir anvisade ett rum i ett av husen. Det finns fyra bäddar i tvåvåningssängar, för säkerhetsskull bokade jag hela rummet annars kan man få dela med någon annan. Huruvida det fungerar i coronatider har jag ingen riktigt koll på, men jag tog det säkra före det osäkra, även om priset då blir lite dyrare.

Riktigt lyckliga över att vara framme vid fjällstationen firar vi med varsin öl, som förstås är den godaste öl jag någonsin druckit.

Fortsättning följer i nästa inlägg.