Vandring vid Helagsfjället – Vår första fjällvandring del 2

Väl framme vid Helags fjällstation har vi checkat in och fått vårt rum. Rummet består av två stycken tvåvåningssängar som är hyfsat rymliga men toalett och dusch finns i ett hus en bit bort och är gemensamt för både oss boende men även för campare som befinner sig i närheten.

Efter dagens vandring sitter vi ganska länge och bara njuter av att vara framme vid fjällstationen. Ganska mycket folk kommer och går, vi får ett par pratstunder med flera av besökarna här uppe. Alla har sin egen historia att berätta efter dagens vandring. Jag reflekterar över att vi nog är bland de äldsta här uppe, och då är vi ju inte direkt lastgamla, ålder är ju bara en siffra, väl?

Vi snackar lite med pappan som släpat med sina två tonårssöner, efter dagens vandring vill killarna bara spela tv – spel och vägrar lämna rummet. Pappan längtar tills att de ska bli större så de kan förstå hur fantastisk vår fjällvärld är. Vi tröstar och säger att de kommer säkert uppskatta att han tog dem med, senare i livet.

Vi får också en trevlig pratstund med tre killar i 25 – årsåldern. De startade samtidigt som oss från Torkelstöten och tog slalombacken på knappa 10 minuter, sen var de försvunna. De har hunnit gå på flera fjäll denna dag och nu ska de bara vila knappa timmen för att bestiga Helags. Detta kommer att ta dem tre timmar, en tur som sägs ta cirka 6 timmar tur och retur. Hur avundsjuk blir man inte, vilka grabbar!

Rummet vid Helags fjällstation.

På STF Helags fjällstation

Tiden går fort och klockan arton är det dags för middag. Vi har ännu inte blivit ett dugg hungriga men så fort vi kommer in i Pilgrimssalen på fjällstationen känner vi att det nog kan gå ner en hel del. Det blir buffé och absolut något av det godaste jag ätit. Fjällrödingen smakar så mycket bättre här tillsammans med lokala råvaror från fjällvärlden. Glassen med de knäckiga och knapriga smulorna gör måltiden komplett. Men något skaver, vi är ju mitt i en pandemi, vi sitter alldeles för nära varandra och det är något jag själv bör ta ansvar över. Det är lätt att glömma, ingen här uppe är förmodligen sjuk, men vem vet…

Det där med delat badrum

Jag kan inte direkt påstå att jag gillar att dela dusch och toalett med andra gäster, särskilt inte nu i coronatider. I ett hus bredvid finns en liten relaxavdelning med bastu och terass. Här finns även toaletter gemensamt för både kvinnor och män, duscharna är av öppen sort, naturligtvis separata för män och kvinnor. Allt verkar helt nytt och är fräscht, men jag måste erkänna, jag avskyr att dela badrum med andra. När vi kom fram på eftermiddagen är det inte alls så mycket folk, men efter middagen och innan läggdags är vi definitivt inte själva längre.

Jag skulle gärna betalt tredubbelt för rum med egen dusch och toa, men såklart så är det ju helt fantastiskt att det finns vattentoalett och rinnande vatten så här långt upp i den unika fjällvärlden. Kanske är det något man vänjer sig vid om vi valt att stannat här uppe under några dagar. Jag är nog ingen riktig campare ännu.

Mycket fint och välordnat med fantastikt trevlig personal. Både middagen och frukosten är riktigt bra och riklig i mysig fjällmiljö. På fjällstationen finns även en liten butik med lite blandat innehåll för att överleva här uppe.

Prisvärd helpension

Kanske harklade sig maken något när han betalade 95 kronor för en 33 cl öl, men klart att det måste kosta när mat- och dryckestransporterna sker med helikopter. När det gäller maten är den mycket prisvärd, men kanske har vi tur eftersom det serveras fjällröding ikväll som vi bägge är mycket förtjusta i. Till fisken finns det lite olika sallader, både varma och kalla, samt mycket god färskpotatis, bröd och smör. Menyn är densamma för alla, det finns även vegetariskt alternativ och man kan förbeställa specialkost vid behov. (Priserna gällde sommaren 2020)

Vi betalar 700 kronor tillsammans för den så goda middagen med efterrätt. Frukost och lunchpaket kostar 420 kronor, alltså mycket prisvärt för två personer. Boendet för rummet kostade ca 1600 kronor per natt och då förfogade vi två över fyra bäddar.

Trevliga möten med peppande fjällvandrare

Det är en trevlig stämning här upp vi sitter en bra stund och pratar med andra fjällvandrare efter middagen. Alla verkar så rutinerade, det är både gäster som bor på fjällstationen men även de som tältar kan ju givetvis äta middag här på stationen.

Nästan alla som är här har bokat in sig på två nätter för att göra den omtalade toppbestigningen av Helagsfjället. Jag har i min enfald trott att vi skulle kunna klara av toppbestigningen samma dag som vi kommer eller dagen därpå för att sedan gå tillbaka till Torkelstöten. Det var nog bara de mest spänstiga och vältränade ungdomarna som fixar något sådant. Ja vi såg det ju med egna ögon.

Vi får höra flera historier om vandringen upp till Helags. Vandringen från fjällstationen upp till toppen av Helags tar för oss “vanliga” cirka sex timmar, vandringen anses vara medelsvår. Jag är så sugen men känner att efter dagens lite enklare fjällvandring verkar toppbestigningen vara en större utmaning än vad jag räknat med. Någon säger att klart ni ska göra det, någon annan säger, om det här är er första fjällvandring är det väl stort nog. Jag tittar lite skräckslaget upp på Helagsmassivet och känner, jag vill, men jag vet inte…

Kväll och natt på fjällstationen

Vi bryter upp efter en trevlig kväll och strosar runt lite på fjällstationens område. Jag funderar över morgondagen ska vi boka in oss på ytterligare en natt för att göra ett försök att nå toppen? Vi har fått flera alternativa färdvägar, ja det är en del snö att forcera men en annan väg ska vara lättare eller svårare hur man nu ser på det.

Är det inte dumt att gå upp när jag känner att mig så osäker, så himla pinsamt att behöva anlita fjällräddningen om något händer. Jag är inte riktigt förberedd och känner att det kommer att bli en större utmaning än jag trott. Det känns som jag har en del att lära när det gäller fjällvandring, varför lyssnade jag inte på min gamla mamma som tjatade om att det är bra att gå med stavar. Flera av de rutinerade fjällvandrarna tycker att det är ett måste att ha med stavar och när de inte behövs är det ju bara att fälla ihop och hänga dem på ryggsäcken.

Kanske är det även så att jag faktiskt inte alls gillar att bo så nära andra, att de nog räcker med en natt här, jag känner att jag bör ta mer ansvar över mitt sätt att resa i coronatider. Kanske är det borförklaringar, fjällstationen agerar ju helt enligt gällande restriktioner, men jag tycker ändå att just det där med att dela hygienutrymmen inte känns bra för mig.

Natten kommer och det är svårt att sova. Det är så varmt och ljust, dock inte några mygg så vi kan sova med öppet fönster. Det smäller i dörrarna under natten, folk kommer och går, en del spring på toa, men så blir det tyst och jag somnar gott efter min första fjällvandring.

God morgon på fjällstationen

Vi vaknar tidigt och försöker somna om, det serveras inte frukost förrän klockan åtta. Det är ändå full fart bland gästerna, många gör sin egen frukost i de välutrustade köken som tillhör varje hus. Jag ligger en stund och funderar huruvida vi ska stanna ännu en natt. Maken vill gärna stanna och göra toppbestigningen och jag förstår honom, han är som gjord att springa på fjället. Jag är mer tveksam och det blir jag som får bestämma och kanske är det tur för detta kommer att bli årets hittills varmaste dag, med över trettio grader. Hur är det möjligt? På fjället måste det väl ändå blåsa lite, eller den kvarliggande snön måste väl göra det lite kyligare?

Vi har bestämt oss, det blir ingen toppbestigning, vi äter frukost och pratar en stund med de tre systrarna som tillbringar varje år häruppe. De förstår, men tycker nog jag är en liten fegis, men just då känns det precis lagom, att bara ha 12 kilometer att gå, för att komma fram till den älskade bilen.

Funderingar och kval

Vi lämnar STFs Helags fjällstation strax före nio. Jag sneglar mot Helagstoppen, gör jag fel? Kommer jag någonsin tillbaka hit upp? Kommer det att ges några flera möjligheter att tagga till inför en toppbestigning? Kanske gör jag nog det enda rätta vid just det här tillfället och använder mitt sunda förnuft. Om jag nu är så osäker bör jag nog göra flera fjällvandringar för att få mer erfarenhet, träna min balans mera, och framför allt inte ramla ner i flera bäckar. Klart jag tycker lite synd om maken som verkligen vill gå upp men som har en liten fegis till fru.

Vandring i över trettio grader

Trots gårdagens långa vandring känns benen i hyfsat bra skick när vi lämnar fjällstationen. Många har redan gett sig iväg, det kommer att bli varmt idag. Det går lätt nedför den första timmen, vi känner oss rätt fräscha, men det blir ganska snart varmare och varmare. Efter en stund träffar vi på ett par som har tältat en bit bort, deras termometer visar redan på 28 grader. De tipsar om att man kan bada i sjöarna här omkring, vilket låter som en smart idé om det inte varit för att myggen åter attackerar. Bara tanken på att ta av sig kläderna mer än nödvändigt känns väldigt osmart.

Vi kommer fram till skylten där vägen delar sig och vi vet då att vi har cirka åtta kilometer kvar att gå. Det bör inte ta mer än två timmar, det känns riktigt bra men värmen börjar ta en del på vår energi. Jag bär keps, solglasögon, långbyxor och en lättare t – shirt, men jag känner att armarna börjar bli rejält brända i solen. Vi har inget solskyddskräm med, men jag hittar ett solstift i ryggan som jag smetar på de svettiga armarna. Det hjälper en stund men snart märker jag att solstiftet inte gör någon direkt verkan så det får bli en tunn långärmad t-shirt istället. Ja det blir förstås mycket varmare att gå i en sådan.

Nej, det är inte den här bäcken som var så svår att ta över.

Ny tur över bäcken

Så är vi framme vid det största vattendraget igen. Nu ska jag väl ändå inte ha några problem att ta mig över? Jag känner mig mycket starkare och mer balanserad idag. Vi träffar på ett par som kommer strax bakom och vi låter dem bana väg över den enklaste överfarten. Nej, stenarna i vattnet är inte hala, men ja, kanske något då…

Alla är över och så är det då min tur. På ett skrattretande och krypande sätt tar jag mig över bäcken och yes, fy tusan vad lätt det var! Tills jag tittar ner på min lilla tå som sprutar blod…

Lite svimfärdig blir jag, men både maken och paret som stannar till en stund försäkrar mig om att det inte är så farligt, ytliga blodkärl, på med ett plåster så blir det nog bra. Det går bra, det knivskarpa såret känns inte men så typiskt, nu när jag börjar känna mig allt säkrare.

De andra bäckarna

De finns ju ytterligare två lite större bäckar att forcera, men nu får det vara nog med feghet. Utan att ta av skorna balanserar jag lite svajigt, men kommer över utan att dränka skorna alltför mycket. Känner att jag blir lite blöt i ena skon, men det är ingen större fara, åtminstone inte nu när vi inte har så långt kvar.

Nästan framme…

Svetten lackar, temperaturen närmar sig säkert över trettio grader. Den sista sträckan mot Torkilstöten går som i en “gryta” mellan kullarna och ligger som det känns på en lite lägre höjd. Det finns inget skydd för solen, nästan som att gå i öknen. Om det inte hade varit så varmt skulle vi nog sprungit upp för den sista backen och satt oss i snödrivorna och åkt kana nedför slalombacken, men de två sista kilometrarna går inte fort.

Vi är ganska tagna och trots att vi druckit litervis av det underbart goda vattnet från alla bäckar är vi rejält trötta. Vi klickar de sista bilderna och när jag stoppar ner min drygt veckogamla nya mobiltelefon i fickan, glider den precis utanför fickan och ner på ett par stenar…Den klarar sig nästan, jag ser ett par små jack samt en lite större bubbla i skärmen, så himla irriterande.

Framme

Vi ser snart slutet på den extremt varma vandringen. Självklar är vi stolta över vår fantastiska bragd som vi har gjort på fyra och en halv timme. Bra jobbat i denna värme.

Bilen står där vi lämnat den, vi försöker byta kläder, men vi är så svettiga att det tar lång tid att få bort dem för att torka oss torra och få på nya kläder. Bilen startar och vi kör nedför mot Ljungdalen. Vi är rejält slitna efter dagens vandring, vi ska mot Östersund men först måste jag se den lilla orten Storsjö som ligger någon mil söder om Ljungdalen. Vi är snart där men jag är fortfarande helt slut efter vår varma vandring och när jag ser att den lilla vackra kyrkan, Storsjö Kapell som jag drömt om att få se i flera år är under renovering och helt övertäckt av byggställningar förstår jag ju, att vi måste göra denna tur ännu en gång.

Fjällvandring – Några reflektioner

Jag kan egentligen sammanfatta mina reflektioner med en enda mening: Det är det värsta och det bästa jag gjort av alla resor i hela mitt liv.

Nu när vi fått lite distans till denna fantastiska vandring börjar vi fundera på om vi inte ska göra flera fjällvandringar. Det känns som den erfarenheten som Helags – vandringen gett oss kan vara en bra utgångspunkt för nya vandringar.

Jag hade läst på och visste att juni månad inte är den mest optimala månaden för fjällvandring. Det är fortfarande snösmältning och ganska blött. Myggen är nog som allra värst, vilket vi fick smaka på rejält. Jag blev ganska sönderbiten av både mygg och broms trots användande av myggmedel som konsumentverket säger vara “Bäst i test”. Men vad kan en göra, det är då vi har semester och inom våra jobb är det svårt att ändra på. Där får vi helt enkelt skylla oss själva.

Väder och kläder

Jag är ganska nöjd med mina nyinköpta kläder ändå. Jag var lite osäker på mina skor, men de fungerade hyfsat bra, även om jag fick en rejäl blåsa på stortån. Förmodligen kommer jag att investera i ett par bättre skor om vi fortsätter att fjällvandra. Min gamla rosa ryggsäck har jag faktiskt bytt ut, men jag bör nog investera i ännu en som kan passa bättre till just fjällvandring. Maken däremot var väldigt nöjd med sin nya ryggsäck, den kan noga få hänga med flera gånger.

Vädret brukar ju vara blandat på fjället, jag hade räknat med lite regn och kyla. Nu fick vi det rakt motsatta, så fruktansvärt varmt, vilket resulterade i att vi bar på både regnkläder, jackor och tröjor helt i onödan, men vem vet, nästa gång…

Något som jag absolut kommer att investera i är stavar. Jag tror att sådana skulle ha hjälpt mig att balansera bättre när jag forcerade de läskiga vattendragen och kanske även som stöd i brantare backar. Kanske tar jag även med mig mina badskor, vilken lycka om jag hade haft dem med. Jag gillar inte att vada barfota och då kanske sluppit skära mig.

Karta och kompass

Jag som älskar kartor borde inte förlita mig på telefonens Gps, särskilt när jag inte ens kollat av om mitt eget mobilabonnemang fungerar i fjällvärlden. Alltså bör vi skaffa områdeskartor och uppdatera oss på hur en kompass fungerar. Ja det är ju sånt man fick lära sig i grundskolan, men det finns säkert något bra youtube- klipp som kan uppdatera oss.

Toppbestigningen då?

Ja, det är väl där skon klämmer. Efter några dagar blev det ju som jag trott. Tankar som, hur svårt var det egentligen? Varför gjorde jag det inte? Ja, klart att jag ångrar mig, det hade väl bara varit att bitit ihop och gått! Jag har ju läst bloggar där barnfamiljen springer lätt som en plätt upp och ned och jag anser mig själv vara hyfsat bra skick. Jag har ju ändå bestigit Skuleberget på Höga kusten för bara några månader sedan.

Nu är det som det är och vid nästa fjällvandring vet jag vad som väntar och kommer nog att vara bättre mentalt förberedd. För visst kommer det flera chanser!

Och ja, vi besteg ju till sist Helags, läs mitt reportage här