Vi har bestigit Helags topp 1797 m.ö.h

Jag vaknar med ett ryck. Klockan är inte mer än fem på morgonen, men det pirrar i magen för det är idag som den efterlängtade toppbestigningen av Helags ska göras. Himmeln är klarblå och nu finns ingen återvändo, inget dåligt väder att skylla på, det ser ut att bli en helt perfekt dag för en toppbestigning. Jag blundar och försöker att somna om men det är omöjligt.

Plötsligt drar dimman in från ingenstans, det blir alldeles vitt. Det är som att titta in i en gråvit vägg. Suck, ingen kan väl göra en toppbestigning i dimma?

Vi bor på STF Helags fjällstation, ett helt fantastiskt ställe mitt i fjällvärlden. Efter vår vandring från Torkelstöten i Ljungdalen under gårdagen har vi övernattat med eget rum och helpension. Det är ju en fantastisk lyx jämfört med att tälta och ha egen mat med. Kanske är det även lyxigt att tälta men den typen av boende har jag ännu inte bekantat mig med.

Vi har bokat in oss för tidig frukost redan klockan sju och kan även göra och ta med lunch från frukosten. Både kaffe och mackor fixas, packas ner i ryggsäcken och sparas tills det att vi kommer tillbaka. Under tiden vi äter frukost tycker vi att dimman börjar lätta något och vi ber till vädergudarna att det ska spricka upp. Trots att vi har stor respekt för allt som har med fjällvärlden att göra tänker vi att det nog kommer att gå bra ändå. Om dimman blir värre kan vi alltid vända tillbaka. Eller går det? Vi kanske inte hittar tillbaka.

Strax efter klockan åtta på morgonen tycker vi ändå att dimman lättat så pass att vi kan påbörja vandringen uppåt mot toppen. Det är ganska kyligt, bara några enstaka plusgrader och lite lätt vind.

Ett år av mentala förberedelser

Vandringen från Helags fjällstation till toppen beräknas ta cirka tre timmar beroende på vem som gör den. Alltså för en inte alltför vältränad person, beräknas det att ta mellan fyra och sex timmar tur och retur. Jag som är en vardagsmotionär och kan gå långt i hyfsat tempo, trots att promenaderna är utan större höjdskillnader bör jag ändå klara toppen utan större problem.

Redan förra året när vi gjorde vår allra första fjällvandring mellan Ljungdalen och Helags fjällstation var det en stor önskan för oss att även nå toppen. Då blev det ingen toppbestigning av olika anledningar. Jag var helt enkelt inte tillräckligt förberedd för att även göra toppbestigningen. Och när vi efter en övernattning på fjällstationen vandrat tillbaka till Ljungdalen där bilen stod parkerad i över trettio graders värme, hade jag fått nog. Det krävdes hopp över bäckar och vi var tvungna att vada lite här och där. Mina tår som var riktigt ömma efter en rejäl skavsårs blåsa och ett skärsår, fick mig att tänka, aldrig mer!

Det tog dock inte lång tid innan jag fick revanschlust. Hur svårt kan det vara egentligen? Vad kan jag göra bättre? Förvisso gick jag länge och hoppades på att vi skulle kunna resa ut i vida världen igen och kanske glömma våra svenska fjäll, men ju mer tiden gick desto större blev suget. Jag måste tillbaka och göra om, det måste gå.

Nya kängor, stavar, ryggsäck och ullstrumpor blev inköpta under våren. Kängorna satt som en smäck och hela utrustningen testades vid en enklare men lång 2 mils fjällvandring vid Storvätteshågna i Dalarna. Allt kändes bra och jag kände mig väl förberedd och framför allt betydligt starkare mentalt.

Så nu är det dags, Helagstoppen väntar på mig. Det enda som kan stoppa är vädrets makter.

Vandring mot toppen

Egentligen är det bara att gå, inget konstigt med det. Till en början är vandringen både trevlig och inte särskilt ansträngande, visst går det uppför, varje steg är uppför. Vi har sällskap av ett yngre par och tänker att de nog kommer nå toppen före oss. Vi hejar lite då och då på varandra, ibland går vi om dem och ibland går de om oss.

Efter någon kilometer börjar vandringen bli lite tyngre. Dimman lättar och det blir allt stenigare, en yngre kille går raskt om oss, han tipsar om att fylla vattenflaskorna vid den sista möjligheten att ta färskvatten från fjällbäcken. Med fyllda vattenflaskor tar vi oss vidare uppåt.

Helagstoppen 1797 meter över havet, Sveriges sydligaste glaciär. Stundtals känns det som en omöjlighet att överhuvudtaget komma upp till toppen.

Ju högre upp vi kommer desto mer lättar dimman och molnen börjar skingra sig. Det börjar bli varmt  av både solen och givetvis ansträngningen. Vi når ett renstängsel som jag läst om, efter det ska bestigningen bli mer svårforcerad. Nu gör terrängen att vi allt oftare går kortare sträckor och måste göra små microstopp på någon minut. Vandringen blir nu lite tuffare, samtidigt som utsikten blir alltmer storslagen ju högre upp vi kommer.

Stigen försvinner lite då och då, ibland går vi endast efter de orangea markeringarna som finns på stenarna. Det blir lite svajigt här och där men med hjälp av stavarna känner jag mig stabil och starkare än någonsin. Det är bra tankar, de behövs, vandringen blir inte lättare, även om det aldrig blir för svårt.

Men är det verkligen värt allt slit?

– Ja, det är det!

Vi kommer så pass högt upp så vi ser Predikstolen 1682 m ö h. Det fjället ska vara en betydligt större utmaning att bestiga än Helgastoppen.

Ju högre upp desto mer obeskrivlig känsla. Långt ner ser vi fjällstationen och perspektiven suddas ut. Vad håller jag på med?  Det känns galet högt det här, men samtidigt så overkligt. Men nu är vi är här och det går inte att tänka på något annat än att hålla fokus på vad man sätter fötterna, inte gå och ramla här uppe.

Precis när vi vänder upp mot den sista delen mot toppen träffar vi ett utländskt par. Det hejar glatt på oss och informerar om att det nog inte är mer än 20 minuters vandring kvar. Just då börjar det kännas lite motigt men med lite glada tillrop att det inte är långt kvar återkommer snabbt energin.

Det är lite trixit den sista biten och jag som går med stavar får det lite krångligt när jag behöver använda händerna för att ta mig uppåt lite då och då, men det är bara några få meter som det behövs.

Så äntligen ser vi toppikonen, känslan är obeskrivlig, kanske en av de bästa någonsin. Wow, jag gjorde det, vi gjorde det!

Härligt att få skriva våra namn i gästboken som finns på toppen av Helagsfjället.

Härjedalens högsta punkt. Vår landskapstopp nummer 12.

Tittut där nere! Det känns overkligt att ha tagit sig upp på toppen för att titta ned in mot glaciären.

Toppen på Helags

Vilken känsla, svår att smälta men ändå så självklart. Uppe på toppen sitter killen som raskt gick om oss och strax efter oss kommer det yngre paret som vi sällskapat lite då och då med under färden uppåt.

Jag räds lite av höjden, inte för att jag är höjdrädd, men känslan är respekt. Inget får hända nu, bra att sitta ner för att ta de obligatoriska bilderna. Skönt att pusta sittandes på den större och trygga bergshällen för att njuta av vyerna, de är oslagbara.

Vi har bästa tur med vädret, det är vindstilla, solen lyser lagom varmt. Vi skämtar med de andra toppvandrarna att det enda som saknas är ett glas bubbel. Vi dricker oss mätta på fjällvatten, äter lite matsäck och snart är det dags att börja fundera på hur vi ska komma ner igen.

Hur kommer man ner från toppen?

Förr eller senare blir det dags att diskutera nedgången. Jag har mina funderingar redan när vi gick upp, hur tusan ska vi komma ner igen? Vi pratar lite med den fjällvane killen som absolut tycker att vi ska nordvästra delen ner.

Vi gick ju upp från den södra sidan, men för att få göra och se helheten är det glasklart att vi bara måste ta den norra delen. Jag är lite skeptiskt för det finns ingen markering på den sidan, men det ska vara att lättare att gå nedför särskilt från toppen. Det ska vara är större klippor att gå på och inte lika rösat. Ja, vad ska man tro, vågar vi lita på fjällkillen? Vi låter oss övertalas för ner kommer man alltid.

Större klippblock att ta sig nedför på den nordligaste sidan.

Tuff vandring nedåt

Vi litar på fjällkillen och tar oss sakta men säker nedåt. Till en början känns det ganska lätt, men klart att man måste vara på sin vakt.

Det tar ganska hårt på knäna nedför och trots att det bara går utför tar det betydligt längre tid att ta sig ner än vad vi trott. Den norra sidan är betydligt bättre till en början från toppen men ju längre ner man kommer blir den desto brantare.

Jag tackar mig själv att jag använder stavar som håller i mot en del nedför. Här och där måste jag sätta mig på rumpan för att hiva mig ner och jag är glad att vi inte tog norrsidan uppför. Den känns betydligt tuffare även om det är mer fast mark uppe från toppen.

Långt upp från ovan ser vi vägen där nere. Det ser ganska lätt ut men det blir jobbigare än vi trott.

Vi är mycket tacksamma för fjällkillens tips om att ta norrsidan ner. Helheten gör upplevelsen komplett.

Vi går utmed baksidan av kammen ned mot fjällstationen.

En vacker klarblå sjö ligger långt ner, fantastiskt att även få uppleva norvästsidan.

Bra att tänka på inför toppbestigningen
  • Ha koll på vädret och använd kläder därefter.
  • Gå inte med för tung packning. Lämna den tyngsta packningen på fjällstationen och ta bara med det nödvändigaste men räkna med en vandring på ett 4 – 6 timmar och mat efter det.
  • Gå med stavar eller inte? Ja, det är förstås en smaksak, för mig kändes det betydligt stabilare och säkrare medan maken tycker att stavarna inte fyller någon direkt funktion. På något enstaka ställe var stavarna mest i vägen, men förutom de få meterna, var de till min fördel.
  • Fyll på vattenflaskan vid det sista vattendraget strax före renstängslet.
  • Ha inte för bråttom, trots att det ibland känns tungt är det inte så svårt ändå. Belöningen kommer och ger energi, men spar lite krafter för nedfarten.

Nere men inte framme

Det tar oss totalt sex timmar att göra toppbestigningen tur och retur med ett stopp på dryga 45 minuter uppe på toppen. Vi har ett helt perfekt väder och allt går hur smidigt som helst. Kanske tar det väl lång tid nedför, men hellre någon timme extra och att fötter och ben är hela än att slarva oss ned.

Vi äter vår lunch, luftar fötter och byter strumpor. Vi vilar knappa fyrtio minuter, packar om och kränger på oss ryggsäckarna. Nu väntar 1.2 mils lång vandring tillbaka till Torkilstöten och bilen.

2 svar på ”Vi har bestigit Helags topp 1797 m.ö.h

  • juli 11, 2021 kl. 7:06 f m
    Permalänk

    Grattis till er! Det var ingen söndagspromenad ni var ute på.
    Stenigt värre men mycket vacker.

    Svar
  • juli 11, 2021 kl. 3:46 e m
    Permalänk

    Tackar! Ja, det var verkligen ett fantastiskt äventyr och absolut ingen söndagspromenad. Fjället gav mersmak och det finns så mycket fint i våra svenska fjäll.
    Ha en fortsatt fin sommar!
    Många hälsningar
    Christina & Thomas

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton − 11 =