Tillbaka i södra Italien
Efter många års frånvaro från resor i Italien är årets bilresa tillägnad Italien. Från norr till söder via västra sidan och returen ska göras på den östra sidan. Tanken är att uppleva en del nytt, men det är även en nostalgitripp för att återse våra gamla godingar sedan tidigare resor.
Morgon i Fuscaldo
Efter en härlig eftermiddag och kväll i den lilla orten Fuscaldo somnar vi sött till vågorna som sveper in över strandremsan. Morgonen därpå vaknar vi av den fräscha känslan till kilometerlång strand utan att se en enda människa. Hotellet vi övernattar på är kanske lite speciellt men vi trivs fint här. Kanske skulle vi nog kunna tänka oss att stanna ytterligare en dag, men att ligga på en solsäng och inte göra något alls känns som bortkastad tid.
Vi intar en lättare och ganska söt frukost och faktiskt kan man om man vill ta sig ett glas vin tidig morgon. Inget för oss men efter ett dopp i havet fortsätter vi vår resa söderut.
Lite vino bianco skulle säkert passa fint till frukost också.
Briatico – Då och nu
Det är cirka 11 mil till vårt nästa stopp, vilket ska bli ren nostalgi. I den lilla kustorten Briatico strax söder om den något större och mer kända staden Pizzo har vi tillbringat en hel del dagar förr i tiden. Det hela började redan 2007 när vi kom hit för första gången. Jag hade gjort en felbokning och vi hamnade under en hel vecka i en trist semesterby där majoriteten av gästerna var ryska turister.
Bungalowen var en dyster historia men omgivningarna med havet och den charmiga orten Briatico stannade i våra hjärtan. Så pass att vi besökte orten ytterligare vid två tillfällen, 2009 och 2011, men då boende på ortens bästa hotell, åtminstone vad det gällde utsikten över det Tyrrenska havet. Här är solnedgångarna något alldeles extra. Och visst har vi längtat tillbaka många gånger, men ska man egentligen återkomma till en plats som denna?
Nej, troligen inte. Inte för vi ångrar att vi nu 2024 tar oss hit ännu en gång, men kanske blir det den sista. Överlag upplever vi att södra Italien inte är lika bedårande som vi minns det som. Vägarna är i uselt skick, stora hål i asfalten, vägskyltar hänger på trekvart, både rostiga och sjabbiga. Sopor ligger slängt utmed vägbanan och faktiskt känns det ganska smutsigt och ovårdat. Ingen verkar bry sig, trots landskapets vackra vyer över hav och berg.
Hotel Costa Azurra i Briatico – En gång i tiden ett ståtlig hotell med bästa läge utmed havet.
Vi blir först lite förskräckta över det vi ser. Tyvärr är vårt gamla hotell som vi gärna vill bo på stängt, möjligen ska det snart renoveras, men till dess att det är klart får vi försöka hitta något annat. Det blir ganska struligt när jag via hotellsajter försöker hitta något annat boende för en övernattning. De flesta av de få hotell som finns här är dock fullbokade så här inför en helg, men till sist lyckas jag hitta ett hotellrum mitt inne i själva stan/orten för en billig peng.
Det är ett superfint ställe, en kvinna har typ renoverat ett gammalt hus mitt i stan och hyr ut ett par rum i fastigheten. Vi betalar 50 euro dock utan frukost men tilldelas ett superfräscht rum.
Fint och fräscht rum i nygammal stil tilltalar oss väl. Balkong mot Briaticos stadskärna är också trevligt.
Det bästa med Briatico är det fina vattnet och de härliga stränderna. Från själva stadskärnan är det kanske en fem, sex hundra meter till närmaste strand. Vi har ju bil med oss och även våra strandstolar samt ett litet men fantastiskt bra parasoll. Bara att luta sig tillbaka i solstolen, ta några dopp och äntligen plocka fram en bok för lite läsning.
Till viss del besvikelse
Visst är det kul att återkomma till Briatico många år senare, men kanske skulle vi låtit bli och låtit den där gamla känslan för platsen fått vara kvar.
Det blir ändå ett par härliga timmar på stranden och vi äter lunch på den restaurang där vi de tidigare har ätit underbart god mat. Tyvärr smakar det inte alls lika gott nu som då, trots att restaurangen nu är betydligt fräschare och modernare. Den italienska maten är inte alls så som jag vill minnas den.
Gott men inte fantastiskt!
Vi är ändå glada att vi får möjlighet att komma tillbaka, Briatico är något visst. Jag tror att man får se orten med nya ögon och gå vidare. Allt förändras vilket är en naturlig utveckling förstås. Visst är mycket sig likt och säkert till det bättre för invånarna, men vi hade nog sett framför oss det samhälle som passat våra minnen.
Över bergen till östra Italien
Efter ett knappt ett dygn lämnar vi Briatico. Först hade vi tänkt fortsätta ned mot Tropea och Capo Vaticano, där vi också varit tidigare. Dessa bägge orter är som vi minns dem betydligt mer turistiska men absolut sevärda. Kanske har vi fått lite nog av nostalgi och beslutar oss att vända över till östra sidan av Italien. Här har vi också tillbringat en hel del tid, i bland annat Rocella Jonica. Det var på den tiden vi kunde lägga flera dagar på att ligga på stranden för att bada. När man reser med barn blir det en annan sak och vi fick förstås ta hänsyn till sonens vilja också.
Numer finns en fin motorväg genom bergen för att ta sig mot öster, men det är betydligt längre än den som vi tidigare kört. Men varför ta den lättaste vägen? Nej, det är inte vår stil precis. Vi vill ha mer upplevelser och ett stopp i den mysiga bergsbyn Stilo vill vi gärna göra igen.
Sagt och gjort tar vi den smala och gamla vägen över bergen med vår GPS godkännande som visar att det är den bästa eller närmaste vägen. Senast vi körde den rutten, 2011 var det inga problem alls även om det till viss del är en ganska smal och snirklig väg.
Vi tar oss alltså via Pizzo upp mot bergen och till den närmaste staden Serra San Bruno är vägen sig lik men snart urartar det. En del av vägsträckan är stängd och vi blir hänvisade en väg via småbyar på väldigt smala vägar. Vi kommer åter ut på ordinarie väg men knappt 12 kilometer från bergsbyn Stilo blir vägen allt sämre.
Stora hål täcker större delen av vägen och den blir allt smalare, buskar och gräs har växt ut på vägen och skulle vi få ett möte hade det blivit besvärligt. Till och med maken som annars gillar galenskap på vägarna tycker att det är fruktansvärt.
Vi tar oss fram i 20 km/timme för att slippa punktering. Det som skulle bli den snabbaste vägen att kör de 74 kilometerna tar hela förmiddagen. Vi ser dock knappt en enda bil under hela bilfärden, vilket är förståeligt. Jag antar att man hellre lägger några mil extra för att komma till Italiens ostkust helskinnad.
Även om vägen är i fruktansvärt skick bjuder den på magnifika vyer.
Bergsbyn Stilo ligger vackert i en bergssluttning.
Stilo
Väl framme i Stilo är vi hungriga och kastar oss in på ortens restaurang. Vi möts av den första riktiga värmen med temperatur uppåt 37 grader och blir lite spaka. Vi har haft ganska normalt sommarväder hittills med dryga 25 grader men nu vänder temperaturen uppåt.
Stilo är en liten bergsby med sin lilla speciella kyrka en bit upp över byn. Inte mycket turister här i stan men ändå ganska livlig så här mitt på dagen en lördag.
La Cattolica byggdes redan på 900-talet och har en mycket speciell arkitektur.
Sydöst – sidan
Efter en lunch och lite sightseeing i Stilo med besök i den lilla kyrkan bär det vidare mot kusten. Här utmed den sydostliga delen av Italien finns många folktomma stränder. Det är inte alls många internationella turister här utan mer italienarnas egna smultronställen. Vi tillbringade hela fem nätter här sommaren 2009 och vi trivdes fint då, men som vi minns det var det ganska steniga stränder, men mycket fint vatten.
Vi fortsätter färden norrut och försöker hitta ett ställe för övernattning. Valet faller på staden Crotone. Vi vill gärna ha någon timme med bad och strand innan kvällen och hittar ett bed & breakfast i anslutning till stranden. Tyvärr är ostsidan inte lika bra som västsidan vad det gäller solen. Solen går ju som bekant ned i väster vilket vi bli varse när stranden hamnar i skugga. Det gör för all del inget alls nu när värmen har slagit till. Senare på kvällen äter vi pizza som sig bör här i Italien.
Crotene är kanske inte en plats som vi längtat till men ändå trevlig på sitt vis.
