Manarola – En pastellfärgad dröm i Cinque Terre
Där pastellfärgade hus klättrar uppför klipporna och vågorna slår rytmiskt mot kusten, ligger Manarola, en av de mest charmiga byarna i Cinque Terre. Här möts vi av doften av hav och citronträd, smala gränder fyllda av liv och vyer som gör det uppenbart varför halva världen tycks ha hittat hit. Manarola måste vara italiensk magi.
Manarola blir den andra av de fem byarna i Cinque Terre som vi besöker under vår resa i Ligurien. Vid vårt första stopp besökte vi Riomaggiore vacker som en dröm men frågan är vad vi kommer att tycka om nästa pastellfärgade by utmed klippkanten. Kan Manarola någonsin överträffa Riomaggiore?
Trots att det inte ens är lunchdags välver turisterna in i de trånga gränderna i Manarola. Det är lätt att gripas av lite panikkänsla när vi försöker att ta oss framåt men vi kommer liksom ingen vart. Det är så mycket folk fast vi befinner oss mot slutet av september månad. Hur ska det inte vara här under sommarmånaderna?
Det är lätt att förstå varför alla vill besöka denna kustremsa med alla färgstarka hus som klamrar sig fast vid klipporna. Vi vill ju det också. Ändå är det just sådana här situationer jag helst undviker. För trots att Manarola är förödande vackert, stjäl alla människor som flockas här en bit av magin. Det här vill man ha för sig själv.
Manarola är en av de äldsta byarna i Cinque Terre och tros ha grundats redan på 1100-talet. Namnet sägs komma från det latinska “Manium arula” – “de dödas altare”, vilket antyder att platsen haft religiös betydelse långt före dagens pittoreska fasader. Under medeltiden var byn en liten fiskar- och vinodlarby, skyddad av klipporna från pirater och stormar. Vinodlingen har alltid varit central, och än i dag produceras det lokala dessertvinet Sciacchetrà, som har rötter ända tillbaka till romartiden.
I dag lockar Manarola besökare från hela världen med sin unika blandning av natur, historia och färgstarka arkitektur. De pastellmålade husen, som klamrar sig fast vid de branta klipporna, skapar ett av Italiens mest ikoniska vykortsmotiv.
Vi lyckas till sist slita oss loss från kön av turister och tar oss vidare genom gränderna ned mot havet. När vi tittar upp mot klippan vid sidan av den lilla hamnen ser vi att det går en gångväg upp mot toppen. Det är en stril ström med folk som tar sig upp- och nedför klippan och det är dit vi också ska.
Det är inte helt lätt att ta sig fram här, varje vrå verkar ockuperad av någon på jakt efter den perfekta selfien. En bit bort har till och med någon dragit igång en hel fotosession, komplett med stativ, ljus och poser som på en modevisning.
Med lite vassa armbågar vandrar vi vidare och når snart klippans topp och kan själva njuta av den fantastiska vyn med utsikt över de pastellfärgade husen, havet och hela den liguriska atmosfären. Trots att vi är många som står här uppe vid klippkanten är det ändå en andäktig stund för oss alla.
Vi kan se hur Manarola klättrar uppför den branta klippväggen alldeles vid havet. Husen verkar balansera mellan himmel och hav. De är målade i varma nyanser av rosa, gult, terrakotta och ljusblått, färger som skiftar i ton beroende på ljuset. Vädret växlar mellan mulet och en del sol men givetvis blir hela byn så mycket vackrare med solljus.
När vi har njutit en stund av atmosfären och vyerna tar vi oss tillbaka ner mot byn. Då och då lättar trycket av turister något, när båtarna lägger till för att lämna av nya besökare och hämta upp dem som sett sig mätta på Manarola.
Det finns flera sätt att ta sig runt i Cinque Terre, men det smidigaste sättet är nog tåget, som vi själva använder. Man kan också göra båtturer med någon av de små färjorna som trafikerar byarna längs kusten. De fungerar på liknande sätt som tåget men väntetiden verkar vara betydligt längre än vid tågstationerna. På kajerna blir det trångt då det samlas mycket folk i väntan på att rätt båt ska dyka upp. Det är även lite dyrare att resa med båt än tåg. Däremot är det förmodligen ett av de vackraste, med utsikten in över byarna från havet.
Mellan gränderna hittar vi många butiker som säljer det mesta. Till restaurangerna är det till viss del en hel del kö redan långt innan lunch men vi beslutar oss för att vänta och fortsätta till nästa by.
Manarola är utan tvekan en av de vackraste platser vi besökt, en liten by som nästan känns för sagolik för att vara verklig. Samtidigt gör mängden besökare det svårt att riktigt ta in allt det som gör platsen så speciell.
Vi lämnar Manarola med känslan av att ha sett något som kommer att stanna kvar i minnet länge, men också med en önskan, att någon gång få uppleva byn med mindre folk.
Manarola må vara bedövande vackert, men i slutändan är det ändå Riomaggiore som fångar mig mest. Kanske handlar det inte bara om skönhet, utan om känslan man får när man är här.
Läs mer om Cinque Terre:
Läs mer om Italien – Titta in på sidan om Italien
