Vi vandrar till Slåttsdalsskrevan i Skuleskogens nationalpark

Skuleskogens nationalpark är en av de nationalparker som vi gillar allra bäst. Vi har besökt parken två gånger tidigare och även tagit oss upp för Skuleberberget som ligger på den västra sidan av nationalparken. Det är inte så konstigt att vi är förtjusta över att vistas i nationalparken när parkens läge utmed Höga kusten är oslagbart vacker.

Förra hösten gjorde vi ett besök i Skuleskogens nationalpark och för bara ett par veckor sedan gjorde vi ett nytt besök här. Det blir en riktig önskerepris.

Vid våra besök har vi parkerat bilen vid Entré Syd. Vi som kommer söder ifrån, svänger av  E4:an strax norr om orten Docksta. Härifrån är det mycket väl skyltat. Det är nära 8 kilometer för att nå Entré Syd, här finns en stor parkeringsplats och härifrån utgår flera vandringsslingor. Förutom Entré Syd finns också Entré Väst och Entré Nord.

I Skuleskogens nationalpark finns 30 kilometer vandringsleder genom trollskogar, djupa dalgångar, hällmarker och upp på hisnande bergstoppar. Det finns flera intressanta platser och sevärdheter utmed vandringslederna. Förutom den kanske mest populära leden till Slåttdalsskrevan och Slåttdalsberget ligger Tärnättholmarna med övernattningsstugor vid klipporna där det även finns möjlighet att bada.

Går man från Entré Väst når man efter bara 800 meter ett kalottberg där bergets översta del aldrig varit under havsytan efter senaste istiden. Härifrån ska besökaren ha milsvid utsikt vid klart väder.

Man kan även göra en kortare slinga på ca 1,2 km runt Långtjärnshällorna som också ger fina vyer över Höga Kusten och nationalparken.

Vandra till Slåttsdalsskrevan

Väl framme i nationalparken bestämmer vi oss för att ta den kanske mest populära vandringsleden mot Slåttsdalsskrevan. Den är inte längre än 3,1 kilometer enkel väg, vilket känns perfekt när vi bara är här uppe vid Höga kusten över en helg.

Träspång räddningen

Leden är tillgänglighetsanpassad med en träspång utlagd till stor del av första delen av leden. Då går det snabbt att ta sig framåt genom skogen. Vid fjolårets vandring var vi ganska vältränade efter flera olika vandringar uppe i fjällvärlden. I år är det min första lite längre vandring efter en fotskada som tagit tid att läka. Nu är den betydligt bättre, men oj vilken eländig kondition jag har efter nära ett år utan större ansträngningar.

Trollskog

Vandringen går genom klassisk tall- och granskog både lite nedför och uppför. Det är trots många bilar på parkeringen inte så mycket folk så här i september månad. Vi startar ganska tidigt och är ute redan vid halv elva tiden på förmiddagen. På tillbakavägen möter vi betydligt mer folk som är på väg mot Slåttdalsskrevan.

Så länge det finns träspång att gå på är vandringen mycket lätt. Efter ungefär halva sträckan tar den tyvärr slut men fortsätter lite längre fram igen. Det verkar som det är nytt för i år, jag kan inte minnas att det var så mycket spångat förra året.

Tuffare mark tar vid

Det blir betydligt svårare att gå när spången byts ut mot rötter och sten, men inte värre än att det tar längre tid och mer kraft i anspråk. Vi kommer förbi det stora klapperstensfältet som är spår från inlandsisens tider. Här på cirka 150 meter över nuvarande havsnivå låg strandkanten för mer än 8000 år sedan. De tydliga strandvallarna på fältet har uppstått när kraftiga stormar och kanske även is har tryckt upp stenarna från havsbotten närmast stranden. Klapperfältet är ett typiskt och mycket värdefullt spår efter landhöjningen i Höga Kusten.

Tur att vi slipper vandra över klapperstensfältet.

Vi närmar oss sakta men säkert vårt mål.

Klättring på slutet

Vi passerar en myr, och får en känsla av att vi befinner oss långt in i Norrland och inte så kustnära som vi trots allt är. Vandringen fortsätter åter in i skogen och ganska snart går det rejält uppför. Jag måste vila mig lite innan vi tar den sista lite kniviga biten där man får trixa sig framåt mellan både större stenar och en del besvärliga rötter. Det är ingen lång bit som tur är men vi får vänta in andra vandrare eftersom alla vill ta de obligatoriska bilderna under den stora stenbumlingen som sitter fastkilad mellan bergsväggarna.

Framme vid Slåttsdalsskrevan

Förra året blev vi lite för ivriga att komma upp på Slåttsdalsberget att vi glömde bort att vi egentligen var på väg till Slåttsdalsskrevan. Precis innan vi kom fram till Slåttsdalsskrevan tog vi istället av mot höger och upp på berget. Väl där upp är vi så betagna av utsikten att vi helt enkelt glömmer bort den förgrymmade bergsskrevan. Först när vi kommer ned från berget undrar jag var Slåttsdalsskrevan tog vägen. Då hade vi varken ork eller lust att ta oss tillbaka, men som jag gick och grämde mig över länge.

Ja, galet är det minsta man kan säga, men en utmärkt anledning att återkomma till i år och göra om och göra rätt, såklart. Kanske återkommer vi flera gånger hit upp och fortsätter vandringen genom skrevan och tar oss vidare mot stränderna. Eller testar någon annan av entréerna.

Mäktigt att berget liksom delat sig i två delar.

Fina vyer

Den medhavda lunchen intas uppe på berget ovanför skrevan och jag som är lite försiktig av mig vågar inte hänga mig utför berget som många andra betydligt våghalsigare besökare gör. Det verkar vara mycket populärt att ta selfies så nära kanten som möjligt. Jag gör några ynka försök att nå kanten men tar det säkra före det osäkra och njuter av de vackra vyerna utöver kusten istället.

Om vi gick ned i skrevan? Nej, jag får allt skylla på min fot. Jag känner att det nog är bäst att spara på den lite för att klara tillbakavägen som går rätt brant nedför Slåttsdalsberget.

Köbildning uppför berget.

Livlina

Sedan fjolårets klättring har det skett flera förbättringar med rep och vajrar för att lättare ta sig upp på Slåttsdalsberget. Förra året upplevde jag en kort men ganska svår del vid den sista etappen upp på berget. Nu är den delen avhjälpt med en lina och det känns mycket lättare att ta sig uppför.

Kanske borde man göra det på en kortare sträcka söder om berget också där det kan vara lite svårt att komma ner eller upp, vilket håll man nu går.

Nöjda men trötta

Årets vandring är nog en dryg timme längre än fjolårets. Dels går vi i långsammare tempo och dels har vi både lunch och godispaus. Vi har också ett betydligt bättre väder i år, när solen stundtals tittar fram.

När vi efter tre och en halvtimmes vandring kommer tillbaka till bilen är jag rejält trött, men så glad att min fot lyckas hålla sig i hyfsat skick. Och äntligen fick vi se den så omtalade Slåttsdalsskrevan.

Läs mer: Skuleberget  – Ett litet äventyr