The Lonliest road in America

För ett par år sedan läste jag i min guidebok om en intressanta vägsträcka i Nevada, “den ensligaste vägen i hela USA” eller “the lonliest road in America”. Jag kunde inte släppa tanken på den här vägen, jag ville så gärna få uppleva den här verkligen udda vägsträckan som jag trodde borde passa mig och maken perfekt. 

Och nu när vi gör en roadtrip i de västra delarna av USA och besökt delstaten Utah som gränsar till delstaten Nevada har vi möjlighet att äntligen köra “the lonliest road” för att ta oss vidare mer nordväst upp mot delstaterna Kalifornien och Oregon. Istället för att köra den snabbaste vägen letar vi oss istället ut på den “ensamma” vägen eller som vägen egentligen heter, Hwy 50.

Vad är “The Lonliest road” egentligen?

Den ca 60 mil/281 mile långa vägsträckan går genom Nevada och sträcker sig mellan Lake Tahoe i väster vidare mot Carson City och Great Basin National Park samt Baker som ligger precis vid Utah gränsen. Vi befinner oss i den östra delen och ska köra sträckan mot väster.

Det är ett vackert naturlandskap med en del berg, bergspass och långa, långa raksträckor samt en tystnad som jag faktiskt inte kan beskriva eftersom jag inte kan finna något att jämföra med, ja kanske den svenska fjällvärlden då. 

En gång i tiden gick Ponnyexpressen, den hästburna postservicen här och än idag kan man se minnesmärken från denna tid när ryttare galopperade fram över det vidsträckta landskapet. Och har man som vi kört på så många olika vägar genom livet känns den här lite märkliga och udda bilturen något som bara måste göras.

Historia

Förutom att det är en underbar väg att köra…om man gillar ensamheten finns det även en annan historia om HWY 50 i Nevada som gör den ännu mer värd att köra. 1986 gjorde en reporter från magazinet LIFE ett reportage om HWY 50, han beskrev sträckan som “ganska värdelös, absolut inget av intresse, han kunde verkligen inte rekommendera denna totalt intesägande väg som förutom att den var trist inte heller bjöd på någon typ av upplevelse”.

Detta tyckte givetvis invånarna i de “tråkiga” städerna eller i de orter som ligger utmed HWY 50 vara orättvist skrivet och de blev irriterade och bestämde sig att göra sin egen grej av denna trista recension. De beslöt sig för att locka till sig turister via en liten passliknade bok där jag som resenär kan samla stämplar i varje markerad stad som passeras. Man behöver minst fem stämplar av åtta möjliga för att få ett diplom hemskickat samt en liten brosch, som ett litet bevis att man klarat av den lite speciella vägsträckan.

Dags för start

För att få det fina diplomet måste man ha fem av åtta möjliga stämplar. Vi lyckas fixa sex av de åtta stämplarna som vi är lite stolta över, för visst är det lite ensamt ute på de oändliga raksträckorna över prärien. Det är ett ödsliga landskap och de små orter man kör igenom är ett välkommet avbrott i den kanske lite långtråkiga bilresan särskilt mot slutet när vi närmar oss Fallon, men det är absolut en väl värd roadtrip att köra. Den där reportern på LIFE hade riktigt fel.

Vilka orter kan man hitta stämplar i?

De orter som man kan stanna till i för att få en stämpel är väster ifrån: Carson City, Dayton, Fernley, Fallon, Austin, Eureka, Ely samt Baker. Här måste man leta upp de butiker som hade befogenhet att stämpla i  “överlevnadspasset” vilket ofta är ortens museum och turistinformationer, det är inte särskilt svårt att hitta dem.

På de ställen vi stannar är personalen så trevliga och verkligen glada att vi besöker dem. Självklart vill de nog att man ska stanna kvar i staden någon dag, vilket vi gärna hade gjort om vi inte måste fara vidare mot norra Kalifornien.

Hur är  “The loneliest road” att köra?

Great Basin National Park

Ely & Eureka

Vi kör vidare mot Ely, en gammal gruv- och  järnvägstad som utvecklats till ett stort rekreationsområde med möjligheter till vandring, fisksport, camping och andra utomhusaktiviteter. Här hittar vi stämpel nummer två på järnvägsmuseet, vi konstaterar att Ely är en lite större ort, men så fort vi lämnar Ely är vi åter själva på HWY 50.

I den tredje orten Eureka är det dags att inhandla dagens lunch, trots att det är lunchtid är det ingen större aktivetet på huvudgatan. Kanske är Eureka inte världens roligaste stad eller snarare ort men man har faktiskt ett eget operahus från 1879 och en del gamla byggnader som absolut värda att titta lite närmare på om man är intresserad.

Vi köper hemgjorda smörgåsar hos en dam i stadens butik som är så pratsugen att jag nästan sliter mackorna ur händerna på henne för att göra dem själv istället, men hon släpper dem inte, utan babblar vidare om sitt händelselösa liv här i Eureka. Suck, jag vill inte vara otrevlig men snälla, skynda dig!

Lång dag för att få ihop stämplarna

Mer än halva dagen har gått och vi har ännu bara tre stämplar i vårt överlevnadspass, efter en långlunch (45 minuter) i Eureka kör vi vidare till cowboystaden Austin, som en gång i tiden var ett nav för ponnyexpressen och andra hästdiligenser. Vi hittar snabbt vår fjärde stämpel och nu börjar orken tryta något när det snabbt blir eftermiddag. Först framåt tidig kväll kommer vi fram till Fallon där vi har bokat övernattning.

Fallon är ganska stort med flera större butiker, restauranger, snabbmatskedjor och mycket trafik, det märks att vi började närma oss storstaden Reno. Vi får vår femte stämpel och kan sova gott, stämpeljakten är nästan över, vi har fått ihop stämplar till ett diplom.

Följande morgon lämnar vi Fallon tidigt, vi har en riktigt lång dagstur med hela 475 miles / 760 km med en beräknad körtid på minst nio timmar. Även om det hade räckt med fem stämplar kan vi inte låta bli att fortsätta på HWY 50 för att få den sjätte stämpeln i Fernley.

I överlevnadspasset kan man läsa att det finns ett stort utbud av motell, restauranger, bensinstationer och casinon i Fernley. Man tipsar också om att det kan vara bra att stanna till i Fernley för att bunkra upp med förnödenheter innan man ger sig ut på “The Loneliest Road in America”. Det är förstås om man ska köra österut. Vi är ju klara med vår rutt och lämnar Fernley och HWY 50 för motorvägen mot Reno. Vi postar vårt stämpelpass och jag kan inte låta bli att vara lite misstänksam, kommer verkligen de skicka ett diplom hem till mig i Sverige? Jovisst får jag mitt diplom, bara efter ett par veckor efter det vi kommer hem igen dimpe det ner hemma i brevlådan och numera pryder det väggen med ram och allt.