Bilresa genom Italien
Vår bilfärd går från Gardasjön till Toscana med flera dagars stopp. Vi fortsätter därefter resan söderut mot Medelhakusten. Här stannar vi till på lite olika platser. Höjdpunkten är bland annat Amalfikusten.
Efter tre olika övernattningar i Toscana med blandat väder, där allt från ganska lagom temperatur till ett rejält oväder är det skönt att köra söderut. Nu vill vi gärna bada lite, vi är ju ändå vid Medelhavet.
Vi har ingen färdigspikad plan för vår färd söderöver men det är alltid skönt att inte köra för långt. Vi är lite tveksamma vart vi ska ta oss härnäst. Då kommer jag plötsligt på den strålande idén att besöka den mysiga svensbyn, La Serra. Jag har skrivit om den svenska semesterbyn tidigare, dit min allra första utlandsresa gick till, 1971. Och för precis 15 år sedan åkte vi dit igen, dels som lite nostalgi men även för att visa vårt yngsta barn var mamma hade varit som barn.
Då 2009 var La Serra fortfarande i fackförbundet LO:s ägo, men nu är det sålt sedan 10 år tillbaka och är i italienska händer.
Så sagt och gjort visst skulle det vara lite kul att komma tillbaka för en enda natt. Det visar sig dock att det inte är möjligt att boka detta boende på de vanliga hotellsajterna. Vi åker istället helt enkelt dit och frågar.
Nja, det går inte att boka som vi tänkt oss. Men efter lite övertalning och om min lilla historia att jag som liten bambino besökt La Serra veknade receptionisten och lyckas ordna en liten bungalow åt oss.
Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta, men i min värld hade jag trott att husen skulle vara renoverade och fräscha med tanke på alla år som gått sedan vi var här sist.
Men nejdå, allt är i originalskick skulle man nog kunna säga. Kanske har några fönster bytts ut, men annars ser det faktiskt ut precis så som jag minns det från både tidigt 70 – tal och då vi senast bodde här, sommaren 2009.
En skön eftermiddag lyckas vi iallafall ha på stranden i en gratis solstol. Resten är en annan historia.
En stor sevärdhet är MonteCassino som ligger endast några mil från La Serra. Dagen därpå passar det utmärkt att besöka det fantastiska klostret med storslagna vyer över det vackra landskapet.
Platsen har dock en tragisk historia. Under andra världskriget betraktas slaget om Monte Cassino vara en av historiens blodigaste.
På serpentinväg tar vi oss upp till klostret. Här finns parkeringsplats alldeles intill. Det är gratis att besöka vissa delar av klostret, men vill man besöka museet kostar det ca 6 euro.
Efter vårt besök på svindlande höjder är vi redo för ytterligare ett par mil. Vi fortsätter mot Sorrento. Det visar sig vara mycket dyrt att bo i själva Sorrento och vi beslutar oss istället för orten Vico Equense, som ligger strax innan man kommer till Sorrento. Här är priserna på hotell mer humana och även mindre med turister.
Vädret är inte helt på vår sida här i Italien. Faktiskt ösregnar det när vi anländer hotellet. Men vi har ju både regnkläder och paraplyer, så allt ordnar sig. Dessutom när vi klätt på oss hela utrustningen och strosar ut på stan för att äta middag slutar det att regna.
En enda bokning har vi gjort innan resan påbörjades. Redan i april månad hittade jag hotellet som vi bott på tidigare i orten Praiano. Åren går men många gånger har vi pratat om det härliga hotellet som vi då blev så förtjusta i. Men för att komma dit behöver vi traska över hundra trappsteg ned i brant sluttning. Nedför helt okej men uppför inte lika skoj, men väl värda steg.
Kanske ska man inte bo på samma ställe två gånger, särskilt när priset för boende och halvpension ligger betydligt lägre än alla andra hotell på orten. Så lite skeptisk är särskilt jag, när vi bärandes på tung packning uppe från parkeringen en bra bit från hotellet sakta men säkert tar oss ned till Villa Bella Vista.
Det visar sig vara precis lika underbart nu som för femton år sedan om inte ännu bättre. En del renovering har gjorts men den genuina känslan finns kvar och maten som ingår i priset håller verkligen måttet.
Amalfi är såklart underbart vackert men det är fruktansvärt att köra bil, eller jag menar att åka bil. Maken däremot älskar att trängas med galna italienare som inte vet vad som menas med trafikregler. Det är trångt, bilar står parkerade överallt och här och där ska både bussar och bilar ta sig fram. Alla på en gång.
När jag inte tror att det kan bli mycket värre lyckas vi komma bakom en buss. I en mycket smal kurva får bussen möte av en annan buss.
Jag ser ju att det inte kommer att gå, men maken får backa, bussen framför likaså. Bilar och vespor bakom oss tutar och undrar vad som står på. Till sist är den mötande bussen förbi och jag vet inte hur många gånger jag säger till maken, ‘kan vi inte bara åka hem”.
Färden går dock vidare, för inte vill jag åka hem. Nej inte alls, men många gånger är trafiken bara för bra. Tur att maken behåller lugnet och är uppmärksam, själv skulle jag nog inte våga ta mig genom alla hårnålskurvor med möten på bägge sidor och i förhållandevis hög hastighet.
Det blir bättre för stunden när Amalfikusten tar slut. Men det finns fler spännande turer att göra efter det att vi passerar storstaden Salerno. Strax efter staden Agropoli finns ännu en vacker kustväg som inte kan missas. Här slingrar sig vägen också på serpentinväg men det är långt ifrån några galna möten av italienska vettlösa bilförare. Det är även betydligt lugnare än Amalfikusten, endast ett fåtal bilar möts vi av.
Så småningom kommer vi ned mot Sapri och vidare mot Maratea. Vi ser härliga och folktomma badstränder. Här får vi lust att stanna, men kör ändå en liten bit till eftersom vi vill komma så långt söderut som möjligt.
Framåt eftermiddagen kommer vi fram till orten Fuscaldo och här tar vi in på ett hotell med fint strandläge långt från den internationella turismen. Här råder lugnet och det enda som hörs är havets brus när vi somnar för kvällen.
