Storslagna landskap på bilresa i Norge
På vår bilresa vid Norges atlantkust är det inte enbart upplevelsen av den 8,3 kilometer långa vägsträckan, Atlanthavsvägen, som väntar. För oss bilresenärer är upplevelsen nästan lika stor att färdas på vägen som även når dit från Sverige, tur och retur. För vår del blir det hemresan som är den bästa wow – upplevelsen.
Vägen mellan Bud vid den södra delen av Atlanthavsvägen och fram till Røros, nära gränsen till Sverige går genom storslagna landskap med fjordar, sjöar och fjäll. Vägarna är bra men håller max 90 km/timmen, men mestadels 70 km/timmen vilket gör att man också hinner njuta av färden, i en sagovärld man knappt tror finns.
Efter att ha kört den spektakulära Atlanthavsvägen strax söder om staden Kristiansund ska vi ta oss tillbaka till Sverige, närmare bestämt Funäsdalen. Det är en resa på cirka 45 mil, vilket inte låter så långt men på dagens färdväg är det tidsmässigt ändå en ganska lång tripp.
Vi avrundar vår tur på Atlanthavsvägen i Bud som är en charmig liten fiskeby med rik historia och vackra kustvyer. En gång i tiden var Bud Norges största fiskeby norr om Bergen. Även om det blir en längre färd än vi tänkt från början är Bud värt ett litet besök. Vi tar en stillsam promenad i småbåtshamnen där man kan se små färgglada rorbuer/ sjöbodar och fiskebåtar som lämnar in morgonens fångst.
Vi dröjer oss kvar väl länge innan vi lämnar Bud. Vi har nära sex timmars bilkörning framför oss till de 42 mil som återstår till Funäsdalen i Sverige. Men det är inte lätt att lämna den storslagna atlantkusten. Man vill gärna supa in den fantastiska miljön och lägga den längst fram i minnet. Vi behöver dock inte bli besvikna på det nya landskapet som tar vid utmed färdvägen.
Vägen vi väljer är som gjord för många, ja alldeles för många stopp. Här och där måste vi bara stanna till och njuta av någon liten sjö eller fjord som dyker upp utmed bilresan tillbaka mot Sverige igen.
Resan tillbaka till Sverige tar vi via Molde och på så vis slipper vi använda färja. Under gårdagens resa från Sverige till Kristiansund körde vi från Åre och då passar det bättre med den norra färdvägen. Detta innebär också en färjeöverfart vid orten Halsa. Förvisso går båtarna ofta nu under sommaren men en del väntetid ska man nog ändå räkna med.
Vyerna i Norge är alltid storslagna. I år kör vi enbart inom ett mindre område, egentligen ska vi bara besöka kommuner i norra Sverige men en avstickare till Norge är alltid rätt. Vill man göra en längre resa i dessa områden finns bland annat den pittoreska staden Ålesund. Inte långt härifrån ligger även Trollstigen och Geiranger. Vi reste den sträckan 2012 och kan varmt rekommendera dessa platser. Det är några av Norges absolut vackraste och givetvis populäraste turistvägar. Här får man räkna med mycket turister på de slingrande bergsvägarna och vyerna över fjordarna.
På våran inte lika kända väg ser vi däremot inte särskilt många bilar. Vi åker bland annat utmed vägen mot Dovrefjell nationalpark. På vägen mot Røros passerar man nationalparken med stora fjällområden. Nationalparker brukar ju dra ganska mycket folk men vi är kanske lite tidigt ute, det är några veckor kvar till högsäsong.
Under hela bilfärden färdas vi stundtals vid Driva älv. En cirka 137 kilometer lång älv. Den är känd för sina forsar och dramatiska natur. Vattnet ska också vara bra fiskevatten, särskilt havsöring ska vara bästa napp här.
Så småningom lämnar vi till viss del den mest dramatiska delen av fjällvärlden och möter flera pittoreska byar. Tiden tycks ha stannat i vissa av byarna, men trots den äldre atmosfären är husen välbevarade och varsamt restaurerade.
Cirka 8 mil från Funäsdalen dyker den pittoreska staden Røros upp. Trots att vi har åkt långt är det ändå läge att stanna till i den centrala stadskärnan för en liten rundvandring.
En glimt av Røros
Röros är en av Norges mest unika och välbevarade gruvstäder. Här möts vi av färgstarka trähus, smala gränder och en hel del historia. Orten består både av ett intressant kulturarv och småstadscharm. Røros grundades på 1600-talet i samband med att man upptäckte koppar i området, och stadens karaktär har i hög grad präglats av sin långa gruvhistoria. I dag är platsen ett Unesco – världsarv.
I Røros äldre stadskärna ligger låga träbyggnader, många av dem från 1700-talet. I husen finns allt från lokala hantverksbutiker till mysiga kaféer och små gallerier.
Jag har länge velat besöka Röros, ja faktiskt sedan jag såg Pippi -filmerna. Vinterscenerna för TV-serien “Här kommer Pippi Långstrump”, från 1969 med avsnitten ”Pippi i den första snön” och ”Pippis jul” spelades in i här Røros under februari–mars 1968. Man använde Röros eftersom det var en bra plats med autentiska snö- och vintermiljöer.
Vill man uppleva Røros historia om gruvdriften finns Smelthytta. Den är inte längre en aktiv smältanläggning, men det går att besöka det populära museet mitt i Røros. Här kan man få veta mer om både Røros gruvdrift och om livet i en bergstad.
Visst skulle det också vara intressant att se mer av Røros även vintertid. Så här på sommaren är det förstås svårt att föreställa sig hur snön förvandlar staden till något helt annat.
En tripp i Norge är aldrig fel. Vi gjorde vår färd kanske i snabbaste laget, men var överens om att dagens bilresa tillhör en av höjdpunkterna under sommarens roadtrip i både Sverige och Norge.
