En smak av Sapri och tillbaka i Briatico i södra Italien

Vi lämnar La Serra och kör söderut mot Briatico i Kalabrien, men först gör vi en liten avstickare till Sapri. Jag har läst en läst en artikel i DN om den lilla badorten Sapri och blir sugna att se mer hur det är här.

Sapri

Eftersom Sapri inte ligger så långt från motorvägen ner mot Kalabrien, ger vi oss ned från bergen på krokiga och smala vägar mot havet. Vägen till Sapri är väldigt spännande och otroligt vacker. Sapri ska enligt den artikel jag läst i DN vara som ”Italien som på 50-talet”, med storslagen natur och långt från massturism.  Mycket speciellt, stod att läsa i reportaget i DN.

Vi kör av motorvägen och hamnar på en mindre väg ned mot havet och Sapri. Vi stannar till för att fota lite och konstaterade att här skulle man nog kunna stanna några dagar.

Till Sapri åker man inte för att att festa och ha roligt. Nej, det är en ganska liten ort och inte alls särskilt många turister som på många andra ställen utmed havet strax söder om Amalfikusten. Här råder lugnet och lilla Sapri känns som att det är italienarnas egen lilla pärla men kan vara intressant om man vill ha något mer avlägset och genuint.

Sapri var en viktig plats under den italienska enhetsrörelsen på 1800-talet. En händelse som inträffade här var ett misslyckandet av Carlo Pisacane’s expedition 1857, där han försökte uppmana till uppror mot det borboniska styret. Detta blev en symbol för italiensk patriotism och enhetskamp. Så är man intresserad av italiensk historia kan det kanske vara värt att ta sig en titt på Sapri.

För oss kändes landskapet runt om Sapri med både stränder och naturupplevelser. Sapri ligger nära Cilento och Vallo di Diano Nationalpark, ett UNESCO-världsarv som erbjuder fina vandringsmöjligheter i både berg och kustområden.

Huvudgatan leder ner genom byn ut mot strandpromenaden, där man kunde ta sig ett dopp eller äta en glass på något litet café.

Äntligen Briatico

För två år sedan var vi i den lilla badorten Briatico som ligger strax norr om de något mer kända orterna, Tropea och Capo Vaticano. Då bodde vi i en ganska speciell semesterby Green Garden, ett ställe som inte var så kul, tyckte jag först. Men skam den som inte kan ge ett ställe en chans, så istället för att dra därifrån som jag först tänkte göra, fick jag uppleva italiensk genuin supertråkig men en mycket charmig liten by som ligger underbart högt uppe på en klippa med havet som närmaste granne.

Från själva semesterbyn är det en bit att gå upp till den lilla stadskärnan och där utsikten är som allra bäst ligger ett litet familjeägt hotell Costa Azzurra. Där hade vi nu i år bokat för att riktigt kunna njuta av vår tillvaro. Hotellet är väldigt enkelt, men billigt och utsikten över havet är bara helt rätt.

Kommer man norrifrån Briatico måste man köra genom den charmiga orten Pizzo,  där får man verkligen trängas på de smala gatorna. Här ska både bussar, lastbilar och småbilar kunna mötas – det blir trångt!

Eftersom vi har varit en hel vecka i Briatico tidigare, bokade jag tyvärr bara två nätter här. Men vi vill ju gärna se en del annat här också men man kan inte stanna för länge. Dessa två dagar blev en riktig favorit i repris.

Jag gillar verkligen atmosfären och lugnet här i Briatico. Det är egentligen inte något riktigt turistställe utan mer italienarnas eget lilla paradis. Högt uppe på klippan ligger hotell Costa Azzurra. Det är inte världens lyxigaste hotell precis, men charmigt och genuint italienskt.

Hamn för fiskebåtar.

 

 

Kvällsmys i Briatico

När mörkret har lagts sig i Briatico och middagen är uppäten är det dags för en liten stadsvandring. Den går över det ödsliga torget där det enda som är öppet är en gelateria som bjuder på makalöst god glass.