Vi upptäcker Lappland – Bilresa genom Norrland
Efter ett spännande stopp i den mer okända delen av fjällvärlden (åtminstone för mig) kör vi den “riktiga” vägen, väg 95 eller Silvervägen som den också kallas ned mot Arvidsjaur. Den går kanske inte snabbare än gårdagens fruktansvärda grusväg men är betydligt skönare med jämn och fin asfalt. Däremot dyker det ofta upp renar mitt på vägen, verkligen lite otäckt eftersom de inte bryr sig om att det kommer bilar.
Nä, en tänker inte gå åt sidan. Vi får försiktigt smyga om i motsatt körbana. Lite läskigt är det när renarna dyker upp på Lapplandsvägarna.
Landskap som tagna ur en saga
Om det har varit glest med trafik i de djupa norrlandsskogarna innan är det inget mot var det kommer att bli under dagens körning som vi planerar ska gå till Kiruna. En vägsträcka på dryga 46 mil, alltså en helt perfekt bra dag i bilen. Vädret är dessutom så underbart, trots att väderprognosen sagt annat. Det kanske låter som många mil att sitta instängda i en bil när solen strålar vackert, men det blir givetvis många stopp på vägen. Och det måste få ta sin tid för det är bara så vackert, landskapen utanför bilfönstret är som tagna ur en saga, är det här på riktigt?
Det är något alldeles speciellt med de lappländska kyrkorna.
Arvidsjaur
Vårt första stopp för dagen när vi lämnat Arjeplog blir den trevliga orten Arvidsjaur. Till skillnad mot Arjeplog känns det betydligt livligare här med mycket folk och bilar utmed huvudvägen. Vi behöver tanka och köpa lunch och hinner köra runt lite i de centrala delarna av orten. Det tar inte så lång stund att köra runt i Arvidsjaur men vi parkerar bilen och tar en sväng runt den gulliga kyrkan.
Vi tittar lite på kommuninformationen om Arvidsjaur och förstår att det nog är vandring som man ska göra här. Det finns många intressanta vandringsleder både nära inpå som till exempel en vandring till lågfjället Vittjåkk som startar redan nere i samhället. Här finns även Nasaleden som enligt karten ser riktigt spännande ut med ett rikt växt- och djurliv utmed leden.
Jokkmokk
Framåt lunchtid är vi framme i Jokkmokk. När jag tänker på Jokkmokk dyker Stora Sjöfallets Nationalpark upp i mitt minne, men när vi kollar av kartan ser vi att det inte alls ligger så nära som jag trott. Stora Sjöfallet med sin vilda natur tar säkert nära två timmar att nå, men kan ändå vara bra att lägga på minne inför framtida resor hit upp. Vi nöjer oss med ännu en kortare stadsvandring med en kyrka i centrum och som alla kyrkor denna sommar är även Jokkmokks kyrka under reparation.
Vi stannar även till vid polcirkeln för att äta vår medhavda lunch och göra som alla andra, dock ganska få turister, ta en bild på oss själva tillsammans med skylten av Polcirkeln.
Polcirkeln
Polcirkeln är i ständig rörelse, fram och tillbaka men med en stadig trend norrut. Polcirkeln är den sydligaste gränsen för var man kan se midnattssolen eller uppleva polarnatten. I kartböckerna är är polarcirkeln utritad med en streckad linje men i själva verket är polarcirkeln i ständig rörelse. På kartorna kan man se att polcirkeln går strax söder om Juoksengi efter väg 99 och strax söder om Jokkmokk på väg E45 och strax söder om Polcirkelns station efter Malmbanan.
Polcirkeln är inte en fast linje i marken. Det är mer ett astronomiskt än markbundet fenomen som hänger ihop med jordaxelns lutning i förhållande till solen. Lutningen är inte densamma hela tiden, den förändras på grund av planeternas, månen och solens gravitation.
Planeternas påverkan gör att jordaxelns lutning flyttar sig några grader under en period på 40 000 år, vilket gör att polcirkelns radie krymper och att polcirkeln flyttar sig norrut med en genomsnittlig fart på 15 meter om året. Den rörelsen kommer att fortgå i 10 000 år till innan den sätter fart söderut igen.
Lantmäteriet skiljer på den “sanna polcirkeln” det vill säga den sammantagna effekten av planeternas och månens påverkan och “medelpolcirkeln” som är framräknad enbart på planeternas påverkan.
Källa:SVT – Nyheter Norrbotten & Lantmäteriet
Ännu en häftig Lapplandskyrka – Jokkmokk kyrka.
Dagens elkraftverk.
Harsprångsfallet i Porjus
Vi fortsätter resan norrut. I bakspegeln ser vi att molnen hopar sig, vi hoppas hinna fram till Kiruna innan det utlovade ovädret brakar loss. Bara tre, fyra mil från Jokkmokk ser vi en stor elkraftanläggning och en skylt med en ny sevärdhet – Harsprångsfallet. Vi tycker det ser lite intressant ut, vi hittar en parkering där det står några bilar, vi följer den trädäckade stigen ned till utkiksplatsen och mot vad vi tror ska vara ett häftigt vattenfall.
Tyvärr är det helt tomt med vatten här just nu, men informationsskyltar varnar att vattenmassor kan släppas på utan förvarning, dock inte idag. Men en gång i tiden lär vattnet ha forsat fram här i ett kanjonliknande område i Luleåälven.
1946 började ett samhälle att byggas inför anläggandet av Harsprångets kraftstation. Som mest bodde nära 2000 personer här, men sedan 1985 är samhället helt rivet och utplånat.
Minnessten över omkomna vid Harsprångsbygget.
Porjus gamla kraftstation
Lite besvikna på Harsprångsfallet kör vi en bit till och ser ännu en skylt som informerar om en sevärdhet och besöksmöjlighet. Tyvärr blir det inget napp idag där eftersom det är stängt på grund av covid-19. Vi vill ju ändå titta lite på hur vattnet kan tänkas forsa i den väldiga anläggningen. Vi kör fram så långt det går och tar en kort promenad över fallet via en bro, men inget vatten i sikte.
Malmberget ligger 12 mil söder om Kiruna, strax norr om Gällivare. De första fynden av järnmalm gjordes i området på 1600 – talet. Men det var först när byggandet av Malmbanan mellan Luleå och Malmberget 1888 som gruvnäringen kom igång på allvar. Till en början bodde gruvarbetare i kojor hopsnickrade av gamla dynamitlådor alldeles intill gruvan. År 1900 bodde 7000 människor i Malmberget och som mest fanns 11 000 invånare i staden.
Malmberget
Vi lämnar Jokkmokk och Porjus och kör vidare norrut. Vi passerar Gällivare och där gör vi ännu en avstickare mot Malmberget. Men vad ska vi dit upp och göra? Lite intressant kan jag nog ändå tycka att det är med en gruvstad som inte nämns lika ofta som Kiruna men som också håller på att bli uppslukat av gruvdriften.
Vi bestämmer oss för att köra dit upp och vid första anblicken ser Malmberget ut som vilken Norrlandsstad som helst när vi närmar oss köpcentrumet i utkanten av staden. Men när vi kör lite längre in i det som en gång varit en levande stad ser vi att den till stor del är övergiven och obebodd. Eller inte helt, några invånare är envisa och har ännu inte lämnat sina hem.
Fascinerande att företaget LKAB kan lösa in alla bostäder för att kunna fortsätta sin framfart. Det känns verkligen märkligt att alla dessa bostäder en gång har varit människors hem i generationer, nu försvinner husen ner i “Gropen”, på gott och ont.
Både för- och nackdelar för invånarna
En del av den äldre befolkningen känner inte alls för att flytta till ett annat boende med kanske hyreshöjningar som följd. Att behöva lämna sin bostad och trygghet när man blir gammal är förstås tråkigt. Flera av de äldre känner sig säkert ledsna när de inte heller kan visa sina barnbarn var man vuxit upp, när alla hus och områden försvinner, sakta men säkert ner i “Gropen” för all framtid.
Andra tycker att det är fantastiskt när deras gamla bostad blir inlöst till ett nytt fint boende i de nyare kvarteren av Gällivare och att man även kan få behålla sitt jobb.
Nej, det är verkligen inte enkelt när en stad försvinner på detta speciella sätt, samtidigt som man ändå kan fråga sig om någon skulle ha bott här om inte LKAB funnits.
Inte alla låter sina hus rivas. Varför inte ta mig sig sitt hus när man flyttar?