Königsee & Kehlsteinhaus

När vi lämnat Florens var det dags att även lämna Italien. Vi körde upp via Österrike och gjorde en liten avstickare i Tyskland här finns ju väldigt många sevärdheter och man skulle kunna tillbringa en hel semester med att bara resa runt här. På hemresan gjorde vi ännu ett stopp, vi åkte av motorvägen i Österrike och körde in i Tyskland ganska nära Salzburg. Någon mil in i Tyskland hade vi bokat övernattning i den vackra alpbyn Königsee.

Jag har blivit rekommenderad sedan länge av min pappa att besöka Kehlsteinhaus, Hitlers Örnnäste. Min pappa berättade att det förutom var en 50-års present till Hitler, så är det en helt fantastisk utsikt över stora delar av alperna.

Jag hade bokat hotellet hemifrån, då jag ville bo så nära utflyktsmålet som möjligt. Vi skulle bara besöka Kehlstein under förmiddagen och sedan köra vidare till Fürt/Nürnberg, så ju närmare hotellet låg Örnnästet, desto bättre.

Oväder

När vi lämnade Florens på moronen var det strålande sol och en bit över 30 plusgrader, men när vi kom in i Österrike ösregnade det och stundtals gick åskan häftigt med kraftiga blixtrar mitt på ljusa dagen. Det blev ett riktigt oväder och när Gps:n fick ett infall att visa oss den “snabbaste” vägen (som den tyckte), återigen på mycket smala och slingriga vägar kändes det det lite olustigt. Trodde verkligen vi gjort vårt på krokvägarna, men som sagt det blev värre…!

I det fruktansvärda ovädret var vi helt i händerna på Gps:n och det enda man kunde göra var att hoppas att vi snart skulle vara framme. Jodå till sist kom vi fram och dagen efter visade det sig att det gick en bred och jättefin väg gick strax norr om krokvägen, typiskt irriterande att vår bilkarta inte heller var uppdaterad.

Mysigt hotell i alpstil

Ganska sent på eftermiddagen kom vi till sist fram och lite synd var det förstås att det var ett så dåligt väder – särskilt när alptopparna låg precis runt knuten. Vi fick dock en helmysig afton på hotell Köppeleck, som faktiskt ligger i Tyskland. Men för att komma därifrån måste man åka in i Österrike igen och så tillbaka till in i Tyskland.

Lätt att hitta

När vi vaknade nästa morgon hängde molnen långt ner i dalen – det såg inte ut som om solen skulle komma fram. Vi checkade ut från hotellet och körde ett par kilometer till orten Obersalzberg. Vi visste inte riktigt hur man kom till Kehlstein, men efter att ha fått lite information från hotellet var det ganska lätt att hitta. Kommer man med bil finns det två stora parkeringsplatser som var helt tomma när vi kom så tidigt som vid 9-tiden på morgonen. Däremot på eftermiddagen var dessa parkeringar helt fulla, med bilar och turistbussar, jag kan verkligen rekommendera att vara tidigt ute på alla turistattraktioner i Europa. 

Väl framme köper man biljett, 15 euro per person (2009). Vi steg på den specialbyggda bussen och åkte uppåt, det är rejält brant.

Resan upp till Örnnästet

Bussrean uppför är ca 6,5 km lång och tar 25 minuter. Vägen är bara 4 meter bred och det är inte möjligt att ta med sin egen bil, utan antingen tar man bussen eller promenerar på vandringsleder uppför och därefter nedför. Väl uppe på dryga 1700 meter, så långt bussarna kan köra, slussas man vidare in i en klippa, där en 3 meter hög och 127 meter lång tunnel för vidare färd till en hiss. Hissen tar 40 sekunder och vi kom upp ytterligare 124 meter direkt in i Örnnästet.

En riktigt wow-upplevelse, en fantastisk vy och ett magiskt landskap.

Byggnation och lite historia

Kehlsteinhaus – Örnnästet är byggt i granit och marmor. Själva byggnaden är inte alls så stor utan består av en stor sal med en rejäl öppen spis och det nu finns även restaurang, inkluderat kök, toaletter och vaktrum.

Uppfarten till Örnnästet byggdes på tretton månader mellan 1937/38 från maj till oktober. Ibland måste arbetet ställas in på grund av väderförhållandena, cirka 3000 man hade jobbat i tre skift under dessa månader. Det var riktigt tuffa villkor för att hinna klart till Hitlers 50 – årsdag den 20 april. Allt stod naturligtvis klart till födelsedagen till en kostnad av ca 30 miljoner riksmark, därefter tjänade Örnnästet som representation.

Efter andra världskriget användes inte Örnnästet alls, men från och med 1952 öppnades det för allmänheten.

Det finns också ett galleri med en liten fotoutställning.

Från huset kan man promenera vidare uppåt för att njuta av den fantastiska panoramavyn.

Några av alptopparna hade snö. Det finns vandringsleder man kan följa härifrån, både lite enklare till mer avancerade leder.

Bra litteratur om Örnnästet på många språk

Efter en fantastisk förmiddag i vacker natur med sol kom det regn – ösregn i massor, vi kastade oss in i restaurangen och åt en glass. Lite besviken över vädret men inget att göra något åt, istället tittade vi lite i huset – Örnnästet. Det fanns väldigt bra litteratur på olika språk om platsen och man kunde titta på en film och hur bygget kom till. Örnnästet klarade sig från olika bombangrepp, men beslagtogs av den amerikanska ockupationsmakterna fram till 1952 då den Bajerska statsregeringen tog över och arrenderade ut Örnnästet till den tyska alpföreningen Berchtesgaden. Efter krigsslutet ville man spränga sönder allt men efter en hel del övervägande beslöt man att ändå spara stället för turister.

Nedresa

Dryga två timmar tillbringade vi här uppe och för att åka tillbaka med bussarna är man tvungen att boka tid. Det är ju alltid svårt att veta hur lång tid ett besök tar, men då vädret var ombytligt kändes det ganska lagom med dessa timmar. Istället för att ta hissen till bussarnas parkeringsplats, tog vi den lilla vandringsleden nedför på en ganska smal men mycket promenadvänlig stig.

Är det nån som spökar?