En touche av Portugal – ett besök i Dourodalen
Vi befinner oss mycket nära gränsen till Portugal och frågan är om vi ska fortsätta söderut ut mot staden Porto och vidare ned mot Lissabon.
Kanske blir det väl stressigt att göra två av landets största städer under den här resan. Vi tittar lite på kartan och ser att Dourodalen ligger inom rimligt räckhåll. Jag har hört talas om att landskapet där ska vara i världsklass. Douro är ett vindistrikt i norra Portugal som omnämns ha både vackra vyer och goda viner. Klart att vi tar oss dit.
Innan vi lämnar Spanien kör vi en bit på den spanska nordvästkusten. Det är svårt att se sig mätt på alla vackra vyer. Här och där måste vi givetvis stanna för att ta in landskapets utsikter mot havet och bergen.
Efter ett par timmars bilkörning blir landskapet allt mer kuperat. Den tidvis raka vägen blir till serpentinväg när jag hittar väg N-222. Vägen går bland annat utmed små pittoreska vingårdar och storslagna vyer över floden Douro.
Vägen slingrar sig allt högre upp på de gröna kullarna täckta av vinstockar. Långt ned i dalen ser vi Dourofloden. Färden är spektakulär och räknas som en av Europas vackraste bilvägar.
Det blir många stopp utmed den cirka 5 mil långa rundturen som startar för vår del i staden Peso de Régua. Här har vi också bokat in oss för en övernattning.
Är man det minsta intresserad av vin finns det många Quintas, det vill säga vingårdar med möjlighet att bo, provsmaka och köpa vin av alla de slag. Här växer portvinsdruvor och kanske är Dourodalen mest känt för sitt portvin.
Visst gillar vi vin men för att kunna njuta fullt av både mat och vin ut bör man nog bo på en vingård. Nu är vi bilburna och inriktar oss mer på de storslagna utsikterna vilka vi endast kan nå med bil.
Ja, det går ju att cykla också, vilket kan vara ett trevligt alternativ för den starka. Det går ofta uppför men givetvis även nedför.
Ibland blir vägen lite väl smal för min smak. På vissa ställen där vi svänger av för att beskåda vyerna går det inte att få möte av någon annan bil. Då blir det till att backa utan skyddsnät. Vi har tur och behöver bara backa en gång.
Visst är det härligt med bilsemester men det är ganska ofta som jag sitter med hjärtat i halsgropen och ångrar att jag gett mig in på dessa höjder och framför allt vägar med hårnålskurvor. Vid det här laget borde jag dock vara van, men inte än!
Efter ett par timmar ute på vägarna med bedårande utsikter tar vi oss tillbaka till Peso da Régua. I staden finns ett par hotell och det är en hel del turister i området. Det går även båtturer på floden men det är ganska dyrt, en tur på floden kostar 79 Euro per person.
Det känns absolut värt att lyxa till med ett rum med balkong mot Dourofloden. Hotellet har dessutom pool, vilket behövs nu när temperaturen stiger mot 35 grader. Den här gången är läget perfekt men det går inte att sitta ute förrän solen gått ned.
I Peso de Régua finns flera olika restauranger med stjärnor i Guide Michelin. Vi ser lyxiga vinkrogar där gästerna provsmakar dalens viner. Tyvärr får priserna oss att baxna, men det är säkert värt för dem som vill testa Douros bästa viner.
Vi nöjer oss att äta på hotellets trevliga restaurang med utmärkt mat och även om det inte blir så mycket vinprovning för vår del slinker givetvis en flaska vitt ned från trakten tillsammans med kvällens middag..
Kanske är Peso de Régua inte den mest charmigaste orten. Den störta behållningen är landskapet runt om på de vackra vinkullarna utmed floden. En vacker kväll är såklart givet vid strandpromenaden vid Dourofloden.
