NärkeSveriges 290 kommunerVärmland

Lekeberg, Degerfors, Karlskoga och Kristinehamn – Fyra kommuner i Örebro- och Värmlands län

Det är dags att besöka ett par kommuner nära norra Vänern. Tre av dem, Lekeberget, Degerfors och Karlskoga ligger i Örebro län medan Kristinehamn tillhör Värmlands län. Tittar man på vilka landskap de fyra kommunerna ligger i, är det Närke för Lekeberg, Närke och Värmland för Degerfors och Karlskoga, medan Kristinehamn enbart tillhör Värmlands landskap.

Kommunerna ligger nära varandra men skiljer sig en del från varandra. vad de gäller storlek och landskap. Alla fyra har trevliga sevärdheter av lite olika slag och under dagens besök blir vi riktigt förtjusta i framför allt Kristinehamns kommun.

Vi börjar i Lekeberges kommun där Fjugesta är centralort. Fjugesta är inte så stort, vi hittar kommunhuset direkt och konstaterar att denna lördagsförmiddag har inte många av de  8 756 invånarna i kommunen hunnit ut trots det underbara vårvintervädret.

Centralorten Fjugesta består mestadels av småhus och några mindre flerfamiljshus intill centrum. 

Lite historia

Lekebergs kommun bildades första gången 1952 och bestod då av de tidigare kommunerna Knista, Hidinge, Edsberg, Hackvad och Kräcklinge. Sedan tillkom Fjugesta municipalsamhälle samt Kvistbro och Tångeråsa. Den här kommunbildningen varade endast i 20 år. Regeringen var inte nöjd med denna kommunreform, man tyckte att de nya kommunerna var för små och förde då över mot kommunernas vilja tillsammans med flera andra mindre kommuner till Örebro kommun där området blev en kommundel.

Därmed skulle Lekebergs kommun kunnat bli en parentes i historien, men Lekebergsborna ville annat. 1990 blev det folkomröstning. På frågan ”Skall Lekeberg bli egen kommun?” svarade drygt 67 procent, ja. Från och med 1 januari 1995 är Lekeberg en egen kommun.

Namnet Lekeberg förekommer redan 1458 när Gudmund Larsson säljer en hytta ”vppa lecaberge som heter swene hytta” till väpnaren Karl Jönsson. Det visar på att det fanns ett utvecklat område med bergshantering i trakten.

Namnet Lekeberg kommer från sjön Leken där första delen av ordet “Lek” härrör sjön och andra delen “berg” betyder efter medeltida språkbruk, ett område med bergsbruk.

Vårt besök i Lekeberg

Kanske hade vi hört talas om namnet Fjugesta men inget vi kunde ana att vi skulle bekanta oss mer av. Nu står vi här i Fjugesta centrum och undrar vilka sevärdheter kommunen har att erbjuda.

Jag letar rätt på en klosterruin som ligger en bit utanför centralorten. Det passar alldeles utmärkt med en bensträckare efter drygt  två timmars i bilresa hemifrån Stockholm.

Riseberga klosterruin

Strax utanför Fjugesta kommer vi fram till en parkeringsplats och ser att även Pilgrimsleden går genom landskapet. Vi tar oss uppför en liten backe och ser resterna av Riseberga kloster.

Riseberga kloster var ett nunnekloster som grundades år 1170 och brann ner år 1527. Under medeltiden användes klostren som maktfaktor där kyrkan och kungen höll ihop landet. De första klostren grundades av kungen och biskopen, tillsammans inbjöd de cistercienserna som var en katolsk klosterorden som grundades 1098 av benediktinmunkar. Dessa munkar vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster och ville återgå till mer stränga regler. Cistercienserna räknas som den första klosterorden i Sverige. Under den här tiden blev Sverige också ett mer organiserat rike.

De flesta nunnor tillhörde adeln, de måste kunna föra med sig egendomar för att täcka nunnans uppehälle livet ut. För att bli abbedissa (föreståndarinna för ett kloster) krävdes hög börd och stora gåvor.

Det som står kvar av klosterkyrkan är västgaveln som uppfördes under 1200 – talets senare del. Den hade tre skepp och femkantigt kor. Invändigt var den 18 meter bred och 27 meter lång. Takhöjden i mittskeppet nådde nästan 15 meter. Kyrkan var byggd av kalksten.

Nunnorna nådde kyrkan via en port i södra muren. I norra muren fanns spår av en dubbelportal som kan ha används vid processioner. Under klostret första tid fanns en mindre kyrka på samma plats.

Svarta Örns Orden reste 1951 detta kors på Riseberga för att befästa Ordens verksamhet och starka förankring i Sverige

Efter att ha beundrat det mäktiga ruinen av Riseberga kloster lämnar vi den vackra platsen och känner oss stärkta både andligt och själsligt. På platsen vilar historien ännu starkt.

Kvistbo kyrka

Degerfors kommun

Mellan Fjugesta och Degerfors är det 39 kilometer. Vi kör på landsväg genom skogar och mindre byar. Det är ganska ödsligt i dessa trakter, men så dyker en stor och fin skylt plötsligt upp “Välkommen till Degerfors”. Vi är framme!

Degerfors är ett brukssamhälle och utvecklade en stor järn- och stålindustri under senare delen av 1800 – talet. Här växte ett samhälle upp med bostäder för de anställda.

För mig är nog Degerfors mest känt för sin fotboll, här finns ett fotbollslag av rang med många säsonger i både Allsvenskan och Superettan. Men det lilla värmländska samhället i Bergslagen har också präglats av gruvdrift och metallindustri i flera hundra år. Idag är företaget Outokumpu en av de största privata arbetsgivarna på orten och har drygt 500 anställda för sin tillverkning av rostfria stålprodukter.

Vårt besök i Degerfors

Vi anländer Degerfors något söderifrån och får syn på en sevärdhet direkt. Det är Degerfors kulturcentrum där olika aktiviteter erbjuds. Platsen heter Lilla Svingelskogen – Berget och vi gör en liten paus här. Det ser riktigt trevligt ut och en sommardag är det säkert fler aktiviteter öppna än det är nu.

Vid dagens besök i slutet av februari hålls Café Berget öppet men här finns också smedja, hantverkshus, och smådjur. En bit bort ligger området Sveafallen, ett naturreservat där det finns jättegrytor efter isavsmältning. De minsta grytorna är bara några decimeter breda skålar medan de största är 1 – 4 meter breda och upp till 10 meter djupa. Förr trodde ortsborna att de stora hålen var jättar som lagat sin mat i dess urgröpningar men det var ju alltså isen som legat kilometer tjock och gjort dessa grytor.

Degerfors kommunhus

Mitt i centrala Degerfors ligger kommunhuset som borde vara stort nog åt de 9 530 invånare. Framför kommunhuset ligger ett stort torg med ett par butiker. Degerfors är inte så stort men verkar ändå ha många fina tillgångar till naturen som ligger inpå knuten.

Degerfors kommunvapen

I fält av silver en av vågskuror bildad blå balk, belagd med ett järnmärke mellan två kugghjul, alla av silver.

Vapnet fastställdes 1948 för Degerfors köping, och togs över av den nybildade kommunen 1971 när köpingen avskaffades. Balken representerar Letälven, och järnmärket och kugghjulen representerar Degerfors järnverk.

När vi lämnar Degerfors ser vi den stora golfbanan och en camping som ska vara populär under sommarmånaderna. Runt Degerfors finns även bra badplatser och givetvis finns även folketspark.

Karlskoga kommunhus

Karlskoga kommun

Vi fortsätter resan tätt intill sjön Möckeln knappa 15 kilometer norrut och hamnar i Karlskoga kommun där centralorten passande nog är staden Karlskoga. Det är lite mer liv och rörelse här än i de föregående kommunerna, men nu har det hunnit bli mitt på dagen i den centrala delen av staden där kommunhuset finns.

Vid 1580 – talet nämndes Karlskoga som plats, då trakten var en del av den blivande kungen Karl IX:s hertigdöme. Namnet Karlskoga kom till år 1589 då hertig Karl, sedermera kung Karl IX, gjorde ett besök här. Namnet Karlskoga, stavades då “Carlskoga”.

Kanske var det ändå sjön Möckeln och den rikliga tillgången på skog som gjorde Karlskoga till ett viktigt område för 1600 – talets expansion av framför allt bergsbruk. Under 1600 – talets mitt och framåt anlades många hyttor och flera stångjärnshamrar, bruken blomstrade en bra bit in på 1800 – talet.

Staden Karlskoga har växt upp kring två tätorter, Karlskoga kyrkby och Bofors bruk. Båda utvecklades snabbt från 1850 – talet. Kyrkbyn blev municipalsamhälle 1897 där samhället fungerade som servicecentrum för bland annat industriorten Bofors.

En viktig person i Karlskogas historia är Alfred Nobel. Han var huvudägare till Bofors. Idag finns ett Nobelmuseum på Björkborns herrgård, där Alfred Nobel bodde sina sista tre år i livet.

År 1940 fick hela Karlskoga landskommun stadsrättigheter och blev rikets till ytan största stad. Näringslivet har dominerats av tung industri av AB Bofors.

Under 1980 – och 1990 – talen drabbades Karlskoga hårt av neddragningarna inom försvarsindustrin. År 1970 bodde 40 000 invånare i Karlskoga kommun och då hade Bofors drygt 10 000 anställda. Idag har man endast 2 000 anställda och invånarantalet har sjunkit med 10 000 personer sedan storhetsdagarna. Dessutom har det rivits hela 1 400 lägenheter i staden. Idag bor det cirka 30 278 personer i kommunen,

Karlskoga kyrka

Omkring år 1600 färdigställdes Karlskoga kyrka som då var en timrad byggnad på 6×12 meter. Under åren byggdes kyrkan ut alltmer och fick timrade väggar med rödmålade spån. Mellan åren 1705 – 1706 byggdes kyrkan om och då fick den sitt nuvarande utseende. Kyrkan har renoverats vid flera tillfällen, bland annat målades den vit i slutet av 1700-talet, vilket var en vanlig sed då. Nu är den rödmålad igen.

Karlskoga med sjön Möckeln i bakgrunden.

Kristinehamns kommun

Vi lämnar Karlskoga och kör 25 kilometer rakt västerut och hamnar i Kristinehamn. Det är ingen stad vi besökt tidigare och när vi kommer fram till Kristinehamn, centralorten i kommunen blir vi riktigt förtjusta i den lilla staden.

Kommunhuset ligger i centrum och gör inte så mycket väsen av sig. Det ligger lite undangömt i en hörna tillsammans med Polisen.

Det är inte alla kommunhus som behöver en pampig ingång.

Det känns direkt att Kristinehamn är en mysig småstad med en rik och spännande historia. Min erfarenhet av alla de centralorter vi besökt genom vårt projekt “Besöka Sveriges 290  kommuner” är att en speciell känsla träffar en direkt när vi kommer till en stad som har “det”. Kristinehamn är en sådan plats som gör oss nyfikna. Det finns flera pampiga byggnader men även en del med äldre välbevarade trähus kvar som gör Kristinehamn riktigt charmig.

Lite historia

Långt innan Kristinehamn år 1642 erhöll stadsprivilegier var hamnen i Bro, det som Kristinehamn kallades för från början, en viktig utgångspunkt för bergslagens utförsel av järn över Vänern. Tidigt höll man marknad här och hertig Karl (Karl IX) hade under 1570- och 1580-talen låtit bygga ett bruk och även haft planer på att grunda en stad.

På 1600 – talet ökade betydelsen för orten då järnets skulle fraktas via Vänern, Vänersborg  och Göteborg. Expansionen fortsatte in på 1700 – talet. Från 1600- och fram till 1800-talet var Kristinehamn den viktigaste utskeppningsplatsen för Bergslagens stångjärn. Det var också här världsmarknadspriset på järn beslutades.

Järnvägen

1842 påbörjades byggandet av en järnvägslinje. Denna invigdes 6 september 1850 och hade hästar som framdrivningsmetod fram till 1858 då det första ångloket sattes in på sträckan. Järnvägslinjen kom senare att bli den initiala delen av inlandsbanan där kilometer 0 är placerad vid Kristinehamns järnvägsstation.

När det gäller Inlandsbanan är det kanske sträckan Mora-Östersund-Gällivare som är den sträcka man associerar till namnet, men ursprungligen gick Inlandsbanan ända från Kristinehamn. Delen Kristinehamn-Mora är till största delen nedlagd och övergiven sedan många år men den allra sydligaste delen används fortfarande och har efter elektrifiering gått en ny vår till mötes.

Picassoskulpturen

När jag letar efter en sevärdhet i Kristinehamn hittar jag Picassostatyn. Det ska vara ett av de största konstverken av Picasso i världen. Statyn är 15 meter hög och pelaren har en diameter på 1,65 meter. En av vingarna väger cirka åtta ton. Skulpturen är gjord i naturbetong och den konstnärliga dekoren sandblästrades fram och kommer aldrig att försvinna. Ytan är så hård att den sägs hålla i 2000 år.

Statyn ligger med perfekt läge alldeles vid Vänerns norra strand ett par kilometer utanför själva centrum. Det verkar vara en mycket populär plats, kanske inte enbart för statyns skull. Det går en mycket fin strandpromenad genom en stor småbåtshamn där det även finns badplatser. Sommartid är det säkert ett riktigt paradis här om vädret tillåter.

Det är förstås lite otippat att Picasso har låtit resa en staty här i Kristinehamn, men i slutet av 1950 – talet träffade konstnären Bengt Olsson från Kristinehamn den norske målaren, skulptören och fotografen Carl Nesjar som hade börja använda betongmaterial. Han hade inlett ett samarbete med Pablo Picasso som var i full gång med att göra en hel serie av skulpturer och målningar som han kallade för “les dames des Mougins” med hustru Jacqueline som tema.

Kristinehamnsbon Bengt Olson förstod att detta var ett unikt tillfälle. Han åkte hem och lyckades övertala kommunpolitikerna i Kristinehamn att slå till. Sedan gällde det att sälja in idén att placera skulpturen i Kristinehamn även för Picasso och med hjälp av bilder och folkmusik för att ge den rätta atmosfären lyckades han till sist. På midsommarafton 1965 invigdes skulpturen av författaren Bo Setterlind.

Hitta hit

Vi programmerade in vår GPS till “Valosundsvagen 160” i Kristinehamn. Inne i Kristinehamn ser vi skyltning till Picassostatyn och hade lika gärna kunna följa dessa.

Här ligger även Picassos veranda som ser så mysigt ut. I solskenet sitter folk och njuter av en kopp kaffe eller något annat gott, medan vi skyndar vidare mot nästa kommun.

Följ oss“Vi besöker Sveriges 290 kommuner” 

Antal kommuner: 139 – 142 / 290

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

4 × tre =