Resa i Sydostasien – kunglig prakt och ett mörkt förflutet, dag 8
En ny dag gryr på vår resa genom Sydostasien och vi är i Phnom Penh, Kambodjas pulserande huvudstad. Efter frukost ger vi oss ut på upptäcktsfärd där dagen präglas av kunglig glans men också av landets fruktansvärda historia. Skakade av historiens fasor hämtar vi andan på en båttur på Mekongfloden som inte riktigt blir som vi trott.
Morgonen börjar dock väldigt spännande. Vid frukostbordet på nionde våningen råder det febril aktivitet, man håller på att måla fasaderna på ett lite annorlunda sätt än vad vi är vana vid hemifrån. På varsin planka sitter målarna med benen dinglande i luften helt utan någon säkerhetsanordning. Målargrejerna har man knutit fast intill sig. Det ser livsfarligt ut.
Efter att ha förvissat oss om att målarna kan sin sak tar vi oss ut på dagens utflykt. Vår buss hämtar upp oss och vi gör bland annat en stadstur i Phnom Penh, och stannar till på det berömda kungliga palatset.
Kungliga palatset
Det kungliga palatset i Phnom Penh är en av Kambodjas viktigaste historiska och kulturella platser. Det fungerar fortfarande som officiell bostad för landets kung och är samtidigt en av huvudstadens största sevärdheter.
Palatset byggdes 1866 under kung Norodom I, efter att Phnom Penh blivit Kambodjas huvudstad. Sedan dess har det varit centrum för den kambodjanska monarkin, även om vissa delar förstördes eller övergavs under Röda Khmerernas tid (1975–1979) och senare restaurerades.
Arkitekturen går i klassisk khmerstil, med gyllene tak, rikt dekorerade fasader och höga spiror som speglar buddhistisk och hinduisk symbolik. Palatsområdet består av flera viktiga byggnader och paviljonger omgivna av välskötta trädgårdar. En av de mest framträdande byggnaderna är tronsalen, som används vid kröningar, officiella ceremonier och statliga mottagningar. Dess höga, korsformade tak gör den till ett av palatsets mest igenkännliga landmärken.
En annan mycket känd del av palatsområdet är Silverpagoden, även kallad Wat Preah Keo Morokat. Den har fått sitt namn av de över fem tusen silverplattor som täcker golvet. Här förvaras några av Kambodjas främsta nationella skatter, bland annat en smaragdgrön Buddha och en Buddha-statyn i massivt guld, dekorerad med tusentals diamanter. Dessa föremål har stor religiös och kulturell betydelse för landet.
Det är inte tillåtet att ta bilder inne i Silverpagoden men här finns förstås många dyrbara föremål som vi kan beundra när vi traskar runt i den mäktiga byggnaden.
Det finns många detaljer att spana runt på men det är väldigt varmt idag, kanske resans hittills varmaste dag så vi försöker hålla oss i skuggan så mycket som möjligt.
I parken runt palatset ser vi en blandning av stupor, en slags grav samt minnesmonument, paviljonger och tempelbyggnader. Några innehåller kungliga kvarlevor, andra är symboliska.
Två kungar är särskilt centrala i residensets historia. Kung Norodom I, som regerade mellan 1860 och 1904, är den viktigaste när det gäller själva tillkomsten av palatset. Det var under hans styre som huvudstaden flyttades till Phnom Penh och det kungliga palatset uppfördes år 1866. Därmed lade han grunden till palatsområdet i dess nuvarande form, och utan hans initiativ hade denna plats sannolikt inte fått sin nuvarande betydelse eller utformning.
Kung Norodom Sihanouk, som hade makten under olika perioder mellan 1941 och 2004, är i stället den mest betydelsefulla gestalten i modern tid. Han spelade en avgörande roll i Kambodjas frigörelse från franskt kolonialstyre och kom att prägla landets moderna nationella identitet. Efter de politiskt och mänskligt mycket svåra perioderna under 1900-talet bidrog Sihanouk också till att återupprätta det kungliga palatset som ett levande centrum för kungliga och ceremoniella funktioner. Tillsammans representerar dessa två kungar både palatsets historiska ursprung och dess fortsatta betydelse i Kambodjas moderna historia
På området runt det Kungliga Palatset ser vi bland annat en stupa där kung Norodom Sihanouk och hans dotter prinsessan Kantha Bopha hedras. Kantha Bopha dog som barn, och hennes tidiga bortgång påverkade kungen djupt. Flera barnsjukhus i Kambodja bär hennes namn som en hyllning till hennes minne.
Vi lämnar det praktfulla Kungliga palatset och vår utflykt går vidare mot Kambodjas mörka förflutna. Visst hade jag hört talas om de Röda khmererna och det våld som de utförde mellan 1975 och 1979, men under 1970-talet fick detta relativt lite uppmärksamhet i Sverige. Kanske berodde det på att landet var stängt för journalister och utländska observatörer, och att den information som nådde omvärlden var knapphändig och svår att bevisa.
Inledningsvis såg vissa de Röda khmererna som befriande från USA:s bombningar, vilket bidrog till att övergreppen tonades ner. Först när regimen föll 1979 och massgravarna öppnades blev omfattningen av tragedin allmänt känd, uppskattningsvis en fjärdedel av befolkningen hade då mist livet.
Vårt besök vid Tuol Sleng Genocide Museum,
Även om besöket vid S21 inte är ett besök jag ser fram emot, känns det ändå nödvändigt att uppleva det med eftertanke och respekt för alla tusentals offer. Jag har svårt att ta in bilder och filmer som visar människors lidande, särskilt när det bara är mindre än femtio år sedan detta hände. Oavsett om man är känslosam eller inte är det nog ingen som lämnar S-21 oberörd.
S21-fängelset, är i dag känt som Tuol Sleng Genocide Museum, är en av de platser i Phnom Penh som starkast vittnar om Kambodjas mörka historia. Byggnaden var från början en skola, men under Röda khmerernas styre på 1970-talet förvandlades den till ett hemligt fängelse och förhörscenter. Hit fördes tusentals människor, män, kvinnor och barn. anklagade för förräderi, ofta utan någon egentlig anledning. I de små cellerna och förhörsrummen utsattes fångarna för brutal behandling och systematiska förhör.
Väggarna är i dag fyllda av fotografier på de internerade, dokument och vittnesmål som ger en stark och personlig bild av de liv som passerade genom platsen. Nästan ingen överlevde tiden i S21, de flesta fördes vidare till avrättningsplatserna utanför staden.
När man besöker S-21 blir det tydligt hur omfattande de Röda khmerernas grymheter var. Under deras maktperiod 1975–1979 utsattes befolkningen för tvångsarbete, svält och systematiska avrättningar.
Hela skolan rymmer i dag ett museum, och som besökare går man från rum till rum och möts av bilder på vidrigheter man knappt kan föreställa sig. Allt är mycket väl dokumenterat och hann inte förstöras före de Röda khmerernas fall.
Trots att det är en ganska stor skola och väldigt många besökare är det den lågmäld stämning som råder här. Några av besökarna går guidade turer men vi i vår grupp går på egen hand. Det finns även böcker översatta på många språk att köpa i en butik efter besöket. Det är säkert många som har liksom jag svårt att ta in de ofattbara och ett sätt att skaffa sig mer information är att läsa en bok skriven av en de fyra som överlevde fängelset.
Efter det svåra besöket tror jag att dagen kanske ska bli något lugnare, men så blir det inte. Upplevelserna är ännu inte över. Vi tar oss några mil utanför Phnom Penh för att besöka avrättningsplatsen Choeung Ek, även känd som Killing Fields of Choeung Ek. Berättelserna där är djupt obehagliga och svåra att ta in.
Killing Fields of Choeung Ek
Vi kommer fram till avrättningsplatsen, Killing Fields of Choeung Ek. Det är stillsam men tung plats, området är i dag ett minnesmärke, med stigar som leder mellan öppna fält, gropar och enklare markeringar som visar vad platsen en gång användes till. Centralt står minnesstupan med sina synliga lämningar, som på ett sakligt sätt vittnar om omfattningen av det som skedde här.
Efter en dag fylld av berättelser och besök på en av världens mest fruktansvärda platser är det påtagligt tyst i bussen på väg tillbaka mot Phnom Penh. Det som guiden har berättat är svårt att släppa, och särskilt en av historierna dröjer sig kvar. Den är för obehaglig för att återges här, men bilden ovan ger en tydlig bild av det som beskrevs.
Båttur på Mekongfloden
För att lätta upp stämningen har en av de traditionella träbåtarna chartas för vår lilla grupp. En liten båttur på Mekongfloden känns välkommet att avsluta vår tunga dag på. Dagen innan hade jag och maken sett när båtarna gav sig iväg precis innan solnedgången, vi såg verkligen fram emot att få göra samma tur.
Men mörka moln lurar bakgrunden. Vi går ombord och bjuds på dryck och lite tilltugg, det är riktigt mysigt i precis tio minuter. På nolltid sveper molnen in och det blåser upp kraftigt, så pass att alla båtar som är ute på floden snabbt måste lägga till där det finns möjlighet. Snart vräker regnet ned och blixtarna haglar över Mekongfloden.
Flodturen får en något annorlunda avslutning än planerat. Det finns inte mycket att göra åt situationen, ombord på båten försöker vi ta skydd där det går, men alla blir mer eller mindre blöta. Efter en dryg halvtimme har ovädret dragit förbi och värmen återvänder, så vi hinner torka innan det är dags att gå iland. Det känns förstås lite snopet att det enda regnväder vi upplever under femton dagar infaller just nu.
Vi avslutar kvällen lugnt med middag och en kort tur med tuk-tuk. Det gäller att njuta nu, imorgon lämnar vi Kambodja, ett land vi har börjat uppskatta mer och mer, framför allt Phnom Penh. En stad full av kontraster, där framtidstro och vardagsliv möter minnen av det som inte får glömmas. Det är en plats som utan tvekan har lämnat ett stort avtryck på oss.
