Österlen i vårvinterskrud – Kabusa, Hammars backar och Ale stenar

Det ryktas om att solen skiner på Österlen, vi skyndar vidare och lämnar ett grått och dimmigt Malmö. Det tar inte så lång tid innan vi kommer fram till Ystad och här bryter de första solstrålarna fram. Ju längre ut vi kör genom sandskogen och öster ut desto mer skingrar sig molnen.

Snart ändrar landskapet karaktär och stora öppna jordbruksmarker breder ut sig. Vi är på väg mot Simrishamn, men vill gärna besöka de fina utsikterna vid Hammars Backar och Ale Stenar. Vi tar av från huvudvägen och möter de böljande gräsklädda kullarna som höjer sig mot havet.

Kabusa skjutfält

Vi är lite för ivriga och kör av aningens förtidig och hamnar vid Kabusa skjutfält. Jag tror att vi är vid Hammars backar, men märker snart att vi inte är där riktigt än. Det gör absolut ingenting, vid Kabusa går Skåneleden och vi tar oss ut på skjutfälten som naturligtvis inte är i drift idag. En liten väg går upp på en av kullarna och vi når snart backslutet. Vyn som möter oss här är mäktig. En känsla av frihet infinner sig när vi möter de storslagna vyerna över den skånska kusten och havet.

Mot inlandet är vyn heller inte så dum. De oändliga fälten som dominerar Skånes landskap utanför städerna känns bördiga och väntar på den första vårsådden och så småningom ska det skördas. Ingen annanstans i Sverige smakar maten så bra som i Skåne.

Hammars backar

Vi ser ut över kustremsan och kan se Hammars backar lite längre bort. Om vi inte hade haft bilen parkerad vid Kabusa skulle vi förmodligen kunnat promenerat till Hammars backar och Kåsebergaåsens naturreservat och vidare mot Ale stenar. Vyn är en fröjd för ögonen och det är svårt att få nog av de böljande kullarna i kontrast till havet. Nu får vi ta bilen ett par kilometer bort, parkera och ta oss upp på nya kullar som ser likadana ut som de borta vid Kabusa skjutfät. Det är det förstås värt, utsikten utöver den skånska sydkusten är oslagbar.

Vinden är konstigt nog svag, knappt en vindpust. Så här års kan man definitivt inte förvänta sig att kunna strosa omkring på den här höjden utan blåst från havet. Det känns mer som en tidig sommardag än en dag i början av mars.

Kåseberga

Trots att vi har svårt att se oss mätta på vyerna vid Hammars backar lämnar vi kullarna och utsikten och kör ytterligare en bit och kommer fram till ett folktomt Kåseberga. Annat var det i somras när vi gjorde ett försök att ta oss till Ale stenar. Då var parkeringen strax utanför Kåseberga by proppfull av bilar och människor som i stora klungor vandrade mot Ale stenar.

Vi vände i grind kan man säga, eftersom jag har så svårt att vänta och stå i kö. Bättre är det idag, vi är nästan helt själva vid Kåseberga hamn där vi med lätthet hittar parkeringsplats.

Tyvärr är allt stängt, det är priset vi får betala för att vara helt själva vid Ale stenar. Det gör inget alls men klart att det hade varit trevligt om något hade varit öppet denna fina vårvinterdag. 

Det är en kort bit i uppförsbacke för att ta sig upp till Ale stenar.

Ale stenar

Högt på Kåsebergaåsen står Ale stenar som är Sveriges största och bäst bevarade skeppssättning. Med en storslagen vy över havet, står de 59 stenblock som formar en av landets mest besökta fornlämningar. Skeppssättningen är cirka 70 meter lång, 19 meter bred och varje sten väger runt 5 ton. Den är rest någon gång mellan 500 – 1000 e.Kr.

Namnet Ale stenar förekommer första gången 1624, då som “Als Stene” av sockenprästen i Valleberga. Dessförinnan kallades fornlämningen för Heds stenar eller Hé (stenarna på heden) namnet som även använts av de boende här i området ända fram till våra dagar.

Varför uppfördes Ale stenar?

Det finns många olika tolkningar av vem som uppförde stenarna, kanske är det en begravningsplats men det har inte hittats några gravar. Kanske en maktsymbol och en samlingsplats, eller ett minnesmärke efter en mäktig person. Den ena tolkningen behöver inte utesluta en annan.

Det kanske till och med är ett gigantiskt solur och solkalender. Där skeppets mittlinje pekar mot den punkt på horisonten där solen ses gå upp vid vinter- och sommarsolståndet.

Den här typen av skeppsättningar uppfördes under vikingatiden, cirka 800 – 1050 e.Kr. Blocken i skeppets sidor består av graniter och gnejser, medan de fyra mittblocken är av sandsten. På flera av stenarna både över och under jord finns så kallade skålgropar, små uthuggna fördjupningar. Dessa berättar att stenarna förmodligen har hämtats från äldre typer av storstensgravar så kallade dösar eller gravar. Spåren efter en borttagen dös  från stenåldern har också upptäckts strax öster om stenarna.

Stenarna har uppförts på en av Skånes vackraste platser.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

11 − 7 =