Vandring till Helagsfjället och toppbestigning
Helagsfjället ligger mig varmt om hjärtat. Redan i förskoleåldern gjorde jag mina första besök uppe Ljungdalsfjällen. Bakom skidbacken och runt småfjällen bredvid vakade det mäktiga Helagsfjället över oss. År efter år återkom vi hit och trots att jag var aningens upprorisk i tonåren älskade jag vår gemensamma fjällresa.
Då var det bara en enda sak som gällde och det var skidåkning. Först travade vi runt på våra “vanliga” skidor, ett mellanting av tur- och slalomskidor. Ibland var vi barn tvungna att hänga med på tur och under turen fascinerades jag av det väldiga Helagsfjället, så vackert och så ointagligt. Då fanns det givetvis inga tankar att ta oss upp på toppen, men mina föräldrar skidade någon gång till fjällstationen. Det slapp jag.
En yngre upplaga av mig i Cervinia – Italien.
När Ingemar Stenmark tog sina första vinster fick jag mina första slalomskidor, lyckan var gjord och under ett par år upplevde jag också skidåkning i Österrike, Italien och Schweiz. Påsklovet i Ljungdalen var något som vi aldrig skulle ställa in och som förmodligen gav mig ett nedgrävt intresse för fjällvärlden och som jag nu långt senare skulle “fiska” upp för att vidareutveckla till vandring.
Åren gick och fjällvärlden försvann sakta men säkert för min del. Andra resmål blev mer intressanta och nya mål ute i vida världen sattes upp och som vi även upptäckte. Förra året satte coronapandemin stopp för vårt resande utomlands och vi blev tvungna att tänka om.
Infarten söderifrån till Ljungdalen.
Maken ville köra norrut och så småningom måste min gamla fjällgen ha vaknat till liv igen. Klart vi skulle norrut och snabbt la jag upp en plan inför sommaren 2020. Vi skulle börja vandra och helst i fjällen. Jag som tidigare bara hade åkt utför fick för mig att det var fjällvandring som var grejen, kanske hade jag läst för många vandringsbloggar och följt med i annan media, men något hade definitivt väckts.
Att vistas i naturen är en självklarhet för både mig och maken men kanske har vi varit lite bekväma och inte gjort de tuffaste utmaningarna på våra promenader. De dagliga promenaderna med mina 10 000 – 15 000 steg om dagen är såklart bra men det har förstås betydelse hur man gör dessa steg. På asfalt och jobbet är de lätta steg men i varierad natur blir det förstås tyngre.
Vi gav oss iväg till den mest perfekta plats för en bra start på vår första fjällvandring, Ljungdalen till STF Helgas fjällstation. Trots en hel del strapatser med blåsor och värmeslag gav det mersmak för fortsatta vandringsäventyr.
Läs mer: Vandring till Helags fjällstation – Vår första fjällvandring del 1
Läs mer: Vandring vid Helagsfjället – Vår första fjällvandring del 2
Att vi inte gjorde toppturen till Helags under vår första fjälltur har jag naturligtvis gått och grämt mig över under ett helt år. Ett år går ju ändå ganska snabbt och helt plötsligt står vi där vid Torkilstötens skidbacke i Ljungdalen. Och det är ganska precis ett år sedan som vi var här sist.
Nu är jag betydligt lugnare och bättre förberedd. Det verkar bli en fin dag för vandring. Soligt, men ändå svalt och nästan all snö är borta. Mina nya kängor sitter fint och stavarna som jag till sist underkastat mig har blivit mina bästa vänner.
Väl förberedd för vandring.
I år tar vi oss med lätthet uppför skidbacken.
Det är tänkt att vi ska ta det lugnt uppför den ganska branta backen, men det känns som jag är starkare i år, jag blir knappt andfådd av ansträngningen när vi tar oss uppför. Förra året kändes backen riktigt tung men då var det också betydligt varmare.
Vips är vi uppe på kalfjället och kan beskåda den magnifika vyn över Ljungdalen. Visst är det lite blött i markerna men jag forcerar vattendragen med små skutt tillsammans med stavarna. Precis som det står beskrivet är vandringen till Helags fjällstation inte alls svår. Det är en mycket fin sträcka som såklart har både bättre och sämre delar.
Vi går i ett lugnt tempo och kommer efter cirka 4 km fram till den större fjällbäck där jag vid fjolårets vandring tappade fotfästet och fick en genomblöt känga. Lite nervös inför detta har jag stoppat ner mina badskor i ryggsäcken, ifall att…
Det är betydligt mindre vatten i år men ändå så pass att en liten ansträngning krävs för att ta sig över, dock behövs det inga badskor. Däremot har jag stor nytta av stavarna som hjälper mig med balansen när jag trippar fint över de befintliga stenarna. Maken verkar imponerad över mina framsteg och det stärker mitt självförtroenden inför nästa utmaning.
Efter 6 km dyker den ännu större fjällbäcken upp. Vid fjolårets tillbakavandring lyckades jag skära mig i tån när jag efter konstens alla regler till sist tog mig över bäcken. I år har man lagt ut en ranglig bräda för att lättare ta sig över. Brädan svajar betänkligt när jag på lite darriga ben men med lätthet tar mig över. Ett yngre par som kommer strax efter oss tycker att brädan verkar vara osäker och går istället över de hala stenarna vilket vi också gör när vi dagen därpå går tillbaka. Eftersom vattennivån inte är så hög i år behöver man inte ta av sig kängorna men lite försiktighet krävs för att inte vattnet ska tränga igenom skorna.
Allt närmare dyker det mäktiga Helagsmassivet upp. Hjärtat slår lite snabbare, i år ska vi ju även ta oss upp till toppen. Det känns nästan övermäktigt när vi som små myror vandrar i den gigantiska fjällvärden. Hur ska vi ta oss upp? Ja, jag vet ju att det går en led upp men hela fjället med sin lite spetsiga topp ser så läskigt högt upp.
En del snö ligger ännu kvar.
Vi tar knappt några pauser under vår vandring, trots ihärdigt smörjande och sprayande av myggmedel är myggen och framför allt bromsarna hemska. Inget att göra något åt, det är ju något man får räkna med när man fjällvandrar tidigt på säsongen och visst förtar det lite av att gå på fjället den här tiden av året. Väl framme vid fjällstationen är det ändå mindre med mygg, vilket gör att vi kan sitta ute och vila oss efter dagens vandring.
Den 12 kilometer långa vandringen når sitt slut när vi skymtar taken på STF Helags fjällstation.
Visst är det en bit att gå mellan Torkilstöten eller Kläppen, men dagens vandring känns härlig och med ett stärkt självförtroende kan vi vila ut på fjällstationen.
Väl värd en öl.
Att bo på fjällstationen Helags är fantastiskt. Det råder en gemytlig och trevlig stämning. Personalen välkomnar oss varmt och det är lätt att prata med alla. Jag känner mig väl förberedd hur allt fungerar den här gången och börjar faktiskt gilla det enkla träpanelklädda rummet med de bägge tvåvåningssängarna.
Vi bor i Nordan och har bokat helpension och snart serveras middagen i den mysiga Pilgrimssalen. På stationen finns även en liten kiosk där man kan köpa småsaker och dryck. Om man stannar över lunch finns det enklare rätter i serveringen. När det gäller middag är man tvungen att boka den i god tid, särskilt vid högsäsong. Här serveras även alkoholhaltiga drycker precis som på vilket hotell som helst.
På tusen meters höjd ligger Helags fjällstation. Den första stugan byggdes 1897 av Svenska Turistföreningen i samband med att Sylarnas fjällstation byggdes cirka 19 km därifrån. Då fanns det bara en byggnad. År 1916 byggdes en stuga till, då kallad Östan som finns kvar än idag och kallas Gamla Östan. 1983 byggdes fjällstationen ut och består idag av en storstuga med restaurangservering och fyra stugor med logi.
Trots att jag har svårt att dela badrum med andra känns det ändå okej i år. Jag har ju förmånen att ha tagit mig hit igen och ska bestiga Helags, något trams om toalett- och duschproblem finns det inte utrymme för i år.
Vi får en trevlig kväll och helst av allt skulle vi vilja stanna ännu en natt. Tyvärr är det fullbokat, jag har varit ute i sista stund med vår bokning och vi får nog vara glada att vi fick en natt här. Efter en god och trevlig middag tillsammans med härliga bordsgrannar är det dags att sova. Det är ljust hela natten och när morgonen gryr finns det ingen återvändo, äntligen är det dags för den efterlängtade toppbestigningen.
Vi startar i lätt dimma men som ganska snart lättar. Det är en helt perfekt dag för en toppbestigning, lagom varmt och lagom svårt. Visst är det en utmaning, men jag känner mig fokuserad och stark. Vandringen beskrivs av National Geographic som en av de bästa och placerar Helags topp på sin lista över världens tio bästa toppbestigningar. Det motiverar man med att den värdefulla naturen finns mitt i renbetesland präglat av samisk kultur och tradition. Jag har inte så många toppbestigningar att jämföra med, men varje steg uppför ger en storslagen vy.
Trots att turen tar någon timme mer än vi räknat med känner vi oss förstås otroligt stolta och duktiga över vår toppbestigning. Det kanske inte är en så stor bedrift för alla men för mig betyder det mycket att ha kommit upp på den mäktiga toppen som ger mig en känsla av att cirkeln har slutits. Min barndoms vintriga fjällbesök tillsammans med dagens toppbestigningen gör en av livets vandringar komplett.
Läs mitt inlägg – Vi har bestigit Helags topp 1797 m.ö.h
Vandringen tillbaka är förstås lång. Efter vår topptur som tar oss totalt nästan sex timmar vilar vi en stund, vi äter och luftar fötterna innan vi går tillbaka till bilen som står vid Torkilstöten. Det finns inga genvägar och fjälltaxi (nej, inte helikopter) har nog inte uppfunnits ännu, alltså är det bara att använda ben och fötter.
Det är ändå ganska lätta ben och fötter som hoppar fram på vandringsleden. Solen värmer gott och kanske är det väl varmt, men vi stannar ofta till och dricker oss mätta på det goda och iskalla vattnet från rinnande fjällbäckar.
När eftermiddagen övergår till tidig kväll infinner sig magin i fjällvärlden, det är så tyst, så orört och så vilt. Det enda som hörs är vinden och några fåglar som ibland flyger skriande över oss när vi kommer för nära deras bon. Det storslagna landskapet ger ett lugn och stärker mig som inget annat gjort på evigheter.
Vi når efter fyra timmars vandring bilen som står på parkeringen vid Torkilstötens skidlift. Det är klart är vi pustar ut efter dagens nära elva timmars utevistelse och känner oss lättade att till sist vara framme. Lite slitna och varma, men glada att vi utmana oss för den härliga vandringen och toppbestigningen. Redan i bilen mot Funäsdalen diskuterar vi nästa dags vandring.
Fakta om vandring till Helags
Start: Kläppen eller Torkilstöten i Ljungdalen. Det är 12 km från bägge destinationerna. Kläppen erbjuder vandring genom björkskog innan man kommer upp på kalfjället. Att gå från Torkilstöten innebär en brant stigning i skidbacken men därefter är man uppe på kalfjället. Det finns parkeringsmöjligheter på bägge platserna. Tidsåtgång 3 – 5 timmar.
Från Helags finns även möjlighet för vidare vandring i den jämtländska fjällvärlden. Exempel på utflyktsmål i närheten är STF Gåsen, Sylarnas fjällstation. Från dessa kan man ta sig vidare till Storulvån.
Boende på Helags fjällstation: På stationen bor man i självhushåll eller med helpension. Boka helst i förväg.