Grövelsjöns fjällstation och vandring till Storvätteshogna

Efter vår tur till Strömstad och Kosterhavet bär det av mot Dalarna. Vi räknar med att även hinna göra en toppbestigning på Värmlands högsta topp, Granberget. Det går nästan, vi kommer dit men hinner inte göra vandringen upp till den högsta punkten. Vi har en bra bit kvar att köra för att komma i tid till Grövelsjöns fjällstation och den förbokade middagen. En miss i min planering när jag inte uppmärksammat att den tidsåtgång som jag räknar med för närmaste väg mellan Strömstad, Värmlands högsta topp och Grövelsjön går genom Norge.

Och Norge, kan vi ju inte resa genom eftersom man fortfarande har restriktioner för inresa i landet, men bara några dagar senare ändras det och plötsligt är det åter möjligt. Det blir en riktigt lång omväg som jag inte räknat med när jag planerade för dagens bilfärd.

Vi får alltså helt enkelt strunta i Värmlands högsta topp och hålla tillgodo med Grövelsjön där vi ska bo på fjällstationen som öppnar samma dag för säsongen. Här ligger ju även Dalarnas högsta topp, Storvätteshogna 1204 m.ö.h, som är tanken att vi ska ta oss upp på.

Vi får stå en bra stund i incheckningen, inget verkar stämma på stationens datorer idag. Till sist är det vår tur och vi som bokat genom hotellsajten booking blir glatt överraskade när receptionisten säger att vi får anläggningens finaste rum. Det visar sig vara ett något större rum med balkong på övervåningen och eget badrum. Man tackar!

Enkelt men trevligt boende på Grövelsjöns fjällstation.

På fjällstationen är man överraskad över det stora antalet gäster, det brukar inte vara fullbokat redan första dagen. Våra erfarenheter att bo på fjällstation är ännu inte så stora, vi har testat att bo på STF Helags fjällstation tidigare och som visat sig vara trevligt och även känts som en unik förmån att bo bekvämt så pass långt in i väglöst land. Här på STF Grövelsjön i Dalarna är det annorlunda, hit tar man sig med bil eller buss, alltså ingen större ansträngning.

Anläggningen som ligger på Långfjällets sluttningar i gränslandet till Norge består av en huvudbyggnad där det förutom reception finns restaurang. Flera av rummen är belägna här och det finns både tvåbädds- och fyrbäddsrum med eget badrum eller rum med delat badrum. Här finns även kök med möjlighet till självhushåll. I annexet finns också kök och flera rum och även om det är en förhållandevis stor anläggning känns det ändå gemytligt.

STF Grövelsjön Fjällstation

Middag väntar och den smakar riktigt bra i den mysiga miljön som råder här på fjällstationen. Morgonen därpå serveras även en robust frukost och vi köper matpaket inför dagens vandring.

Väl utrustade med nyinförskaffad karta, ryggsäck med vattenflaskor och matsäck, samt kläder efter alla typer av väder beger vi oss ut på vandringsleden. Det finns flera olika vandringar som alla säkert är sevärda, vi har dock siktet inställt på Storvätteshogna som ligger cirka 10 km från Grövelsjöns fjällstation.

Vi är hyfsat tidigt ute och är bland de första ute på gården. Vädret ser ut att bli växlande med både sol och en del moln. Vi tar oss snabbt upp i det första skogspartiet vid fjällstationen och kommer ganska snart fram till ledens start. Det går bitvis uppför men då och då planar leden ut en del och trots att terrängen är full med sten hittar vi stigar runt om. Det är en snäll vandring, vår andra lite längre och inte heller är det så mycket mygg, riktigt fint.

Efter 7 kilometer når vi fram till ett vattendrag där vi vilar oss lite. Här finns till och med utedass och några har satt upp sina tält intill den lilla sjön. Vi äter lite av matsäcken och försöker stärka oss inför de tre sista kilometerna upp till toppen av Storvätteshogna. Det blir brantare och vi får kämpa på lite. Vi stannar förstås för att fota och beundra de fina vyerna.

Vi ser på kartan att det ska finnas två vägar upp till toppen. Dels skoterleden och dels den väl markerade sommarleden som vi tar i den något brantare delen av fjället. Vi tycker att vi går en bra bit uppåt och när vi åter tittar på kartan blir vi lite fundersamma, var är vi egentligen och vilken är Storvätteshognas topp? Vi går ju på rätt stig och när vi närmar oss två ganska höga toppar gissar vi att det är någon av dem.

Vi tittar på våra klockor som även mäter höjden, de visar på 1260 m.ö.h, men toppen ska ju bara vara 1204 m. ö. h. Lite konstigt, men klockan kanske visar fel? Inga andra fjällvandrare är heller i sikte. Vi tror oss välja rätt topp och tar oss upp på den som verkar högst. Vi ser ett litet stenröse men ingen markering, borde det inte finnas något som visar att vi nått toppen? Jag brukar alltid vara noga med att hitta en markeringen som nästan alla de högsta punkter vi hittills gjort har. Några av punkterna har varit dolda av cementfundament eller ett torn, alltså bör Storvätteshogna ha någon slags markering, tänker jag.

Fin topp men det är fel topp!

Skratta bäst som skratta sist!

Galet kan man tycka men fjälluften måste ha tagit ut sin rätt. Vi tror oss bestigit Storvätteshogna och vet inte än att så inte är fallet. Glada som vi alltid blir när vi hittat en landskapstopp fotar vi och njuter av utsikten. Den här toppen bjuder i alla fall på fina vyer. Det finns ändå en gnagande känsla som växer sig allt starkare men jag skjuter undan den, men känslan återkommer, var det verkligen rätt topp?

Dagarna går, tills känslan inte längre kan stoppas. Jag börjar googla på toppbestigning av Storvätteshogna, ja, jag vet, det borde jag gjort innan, så sant! Bilderna jag då ser visar något helt annat, det är inte samma topp som vi bestigit. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eftersom det förmodligen bara varit en liten bit till att gå. Många fula ord kom över min mun, ja men hur klantig får man bli egentligen? Det är inte så att vi direkt har vägarna förbi Grövelsjön och Dalarna var och varannan dag precis, men såklart det är bara att göra om och göra rätt. När det nu blir!

Kanske ska jag inte vara så hård mot mig själv, vi är trots allt nybörjare på fjället. Ett förmodligen ganska vanligt nybörjarfel, att inte ha riktigt koll på karta och fjället i verkligheten. Erfarenheten kommer förstås med tiden men jag kan inte förstå vad som gick fel. Så retligt, det var ju bara att fortsätta rakt fram tills skylten på toppen dykt upp. Ivriga som vi var tyckte vi att vi gått långt mer än de 3 kilometer som vi visste vi skulle gå från bron vid den nedre delen av fjället. En dyr lärdom, men klart är, att vandra en kilometer i fjällterräng inte går lika snabbt som att promenera en kilometer på plan asfalt.

Det finns en hel del att lära och kanske är det som är lite av charmen, göra misstag  och lära sig av dem. Men det är en hård väg. Chansen att komma tillbaka till Storvätteshogna finns mycket väl och med två missade landskapstoppar inom rimligt avstånd samt att nationalparken Töfsingdalen också ligger i trakten är det givet att återkomma.

Hejdå Grövelsjön, vi ses nog snart igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton − 15 =